113 Naturröster. Du som högt vill sjunga, vare lärkans silfvertunga som kan väcka vårn den unga! Du som högt vill fara, skuggigt strömoln under klara, heta dagar må du vara. Vill i fred du lida: hjorten flyr med stungen sida in i stiglöst snår att qvida. Vill i frid du hvila: källans rännil, trött att ila, plägar ned i jorden sila. A. T. Gellerstedt. Esaias Tegnérs Lärare och förebilder. Den, som något känner till den europeiska diktkonstens historia, skall ej undgå att se, hvad efterkommande hemtat af föregångare eller hvad intryck samtida tagit af hvarandra. Att man låtit det förträffliga i en förfluten tid inverka på sig, är naturligt, ty så fogas länk till länk i kedjan af den allmänna menskliga utvecklingen. Men någon gång visar sig denna inverkan till och med i ett afsigtligt eller oafsigtligt lån. Skulle man med tillräcklig insigt sträcka sin forskning in i enskildheter, så torde få, om någon, äfven af de störste skalder, isynnerhet i nyare och nyaste tider, kunna fritagas från nämda lån eller från att tyckas anse det förflutnas yppigt bevuxna och färgrika poetiska blomstermark som en allmänning, der en hvar kunde efter behag plocka sig en ros eller två eller af flera sammansätta en mindre eller större »bouquet». Hvem kan freda sig ifrån ett så lifligt intryck af det sköna, att ej bilden deraf stannar lifslefvande i djupet af ens egen själ och en gång under full ingifvelse framspringer som — ens egen skapelse? Den ursprungliga källan är härvid förgäten och man glädes åt att