118 minne, trängde sig ett och annat ovilkorligen fram i hans egen dikt, men han sammansmälte det så med det, som verkligen var hans, att ingen i. saken främmande kan märka ett lån, som skalden lagt till sitt eget rika kapital och vederbörligen förräntat. Man bör här likväl ej glömma, att dessa lån voro till en stor del frukter af en bekantskap, hvars svårlösta föreningsband knytas under en lefnads-ålder, då känslorna, intrycken äro lifligast, och derföre i mognare år ej ogerna lefva upp som ett kärt minne. Lågande var Tegnérs kärlek till fosterjorden, men om, som vi sett, något annat land inkräktat, kanske icke så obetydligt, på denna känslas område, så synes det varit det gamla Hellas. Många bevis kunde derför anföras, men vi vilja inskränka oss till jemförelsevis få, hvaraf den i saken mindre kunnige kan draga sina slutsatser. I dikten -»Axel» se vi på ett ställe en gnista af denna aldrig släckta kärlekslåga plötsligen meteorlikt skymta och försvinna. Denna dikt skrefs vid den tid, då de nye grekerne reste sig mot sina mohamedanske förtryckare, för att på sina af hela Europa förhärligade fäders grafvar och bland de brustna lemningarna af deras monumentala skönhetsalster tillkämpa sig en i århundraden saknad frihet och ny ära, fogad till den gamla, som man fått i arf. I det hastiga utbrottet af Tegnérs känsla förråder sig den oro, hvarmed han förnimmer de nye grekernes ännu då föga hoppgifvande försök. Men ännu tydligare än i Axel uppflammar hans hjertas helle-niska eld i »Frithiofs Saga-», der man säkerligen ej väntat den. Det sker likväl på mer än ett ställe. Vi möta den först i 8:de sången, »Afskedet», der Tegnér framstår som en mästare i känslornas dramatik, om vi så få uttrycka oss, men ock i karakteristiken af en man, så ungdomligt brusande och trotsig, så manligt beslutsam och kraftfullt, men obetänksamt handlande, som Frithiof, och af en qvinna, så älskande, men högsint, som Ingeborg. Hjelten, som efter thinget, der de båda älskandes öde skulle afgöras, stämt möte med sin Ingeborg, vill här locka henne till flykt, ty i Norden hafva de ingenting mer att hoppas, då hennes giftoman, brodern kung Helge,, den mörke blotsmannen, af högmod, som är fördomens målsman, och af afund, som är dess nära anförvandt, lagt sin hand emellan dem. Norden har blifvit honom förhatlig, han‘ behöfver ej mera af dess jord än »en hand full stoft» af sin faders hög och en af kung Beles, men sjelf vill han vara »fri som bergens vind.» Men hvart skola de fly, för att lefva för sin lycka? Låtom oss höra Frithiofs lågande ord, de hafva flammat upp ur djupet af Tegnérs eget hjerta. »Du älskade, det fins ep. annan sol än den, som bleknar öfver dessa snöberg;