119 det fins en himmel, skönare än här, och milda stjernor med gudomlig glans se ner derfrän, i varma sommarnätter, i lagerlundar pä ett troget par. Min fader, Thorsten Vikingsson for vida omkring i härnad, och förtalde ofta, vid brasans sken i långa vinterqvällar, om Greklands haf och öarne deri, de gröna lundar i den blanka böljan. Ett mägtigt slägte bodde fordom der, och höga gudar uti marmortempel. Nu stä de öfvergifna, gräset frodas å öde stigar, och en blomma växer ur runorna, som tala forntids vishet, och smärta pelarstammar grönska der, omlindade af söderns rika rankor. Men rundt omkring bär jorden af sig sjelf en osädd skörd, hvad menniskan behöfver, och gyllne äpplen glöda mellan löfven, och röda drufvör hänga pä hvar gren och svälla yppiga som dina läppar. Der Ingeborg, der bygga vi i vågen ett litet Norden, skönare än här; och med vår trogha kärlek fylla vi de lätta tempelhvalfven, fägna än med mensklig lycka de förgätna gudar. När seglarn dä med slappa dukar gungar (ty stormen trifs ej der) förbi vår ö i aftonrodnans sken och blickar glad frän rosenfärgad bölja upp mot stranden, dä skall han skåda uppä templets tröskel den nya Freja (Afrodite tror jag, hon nämns i deras språk), och undra på de gula lockar, flygande i vinden, och ögon ljusare än söderns himmel. Och. efter hand kring henne växer opp ett litet tempelslägte utaf Alfer med kinder, der du tror, att Södern satt i Nordens drifvor alla sina rosor.» — Äfven i 15 sången, »Vikingabalk», bereder sig skalden tillfälle att återkomma till sin fantasis och sitt hjertas skötebarn, sitt kära Hellas. Det sättes i sammanhang med Frithiofs plan och utgjutelse i »Afskedet». Då Frithiof under sin landsflykt svärmar kring på hafven, kommer han nämligen äfven till »Greklands haf». Härom heter det: Sä han sam ifrän seger till seger alltjemt, han var trygg pä den skummande graf, och han synte i söder bäd’ öar och skär, och sä kom han till Grekelands haf.