120 När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de lutande templen uti, hvad han tänkte vet Freja, och skalden det vet, I, som älsken, I veten det, I! — »Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är templet, min fader beskref: det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i Norden förblef. Bor ej friden i saliga dalarna der, bor ej minnet i pelaregång? och som älskandes hviskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång». — — De inånga, till större delen ypperliga, skoltalen, som i sitt slag-stå ensamma i vår litteratur, äro likaledes rika på bevis för Tegnérs öfvervägande beundran, ej blott för Hellas, utan för båda de gamla klassiska språken och deras litteratur. Men ingenstädes har han, helt naturligt, så hängifvit sig åt sin kärlek till, hvad det gamla Grekland i detta fall efterlemnat, som i det afskedstal, hvarmed han i April 1824 slutade sina föreläsningar och derefter, ty värr, för alltid nedsteg från den grekiska lärostolen vid Lunds Akademi för att uppstiga i en biskopsstol i Wexiö. Man ser här ånyo bekräftad sanningen af den store romerske talarens, Ciceros, erfarenhetssats, att den sanna vältaligheten har sin källa i bröstet. Detta tal är nämligen ett praktstycke af tegnersk vältalighet, är måhända det yppersta af hans och hvarje annan svensk andes utgjutelser i denna form, ett mellanting mellan dikten, historien och filosofien eller snarare en gemensam, helgjuten skapelse af dem alla. Det är ock här man tjusas, bland annat, af hans ryktbara karakteristik af skilda tidsåldrars, ja folks och verldsdelars diktkonst. Huru mycket Tegnér än prisade hellenismen och huru talrika bevisen för dess inflytande på honom än äro, så har det likväl alltid synts oss, som skulle man just på hans egen dikt kunna tillämpa, hvad han i detta tal säger om den orientaliska dikten: »den glöder som en rotfast morgon-rodnad.» Grepo ock de gamle hellenerne mér än något annat folk in i och ledde Tegnérs bildning, så hade det likväl från begynnelsen skett genom bemedling af klassicitetens andra, icke mindre, ehuru på ett annat sätt, verldskunniga folk, de gamle romar ne. Af lefnads-tecknarens * uppgift om Tegnérs första bekantskap med Homér * C. W. Bottiger.