123 det Wieland, som, den fantasirikaste, i sin begåfning ej saknade beröringspunkter med Tegnér. På antik grund stodo de alla, om de ock, isynnerhet de två, bröto ny mark af stor betydelse för sin och en kommande tids vittra och konstnärliga alster. De tvänne oomtvistade stora namnen, som Tegnér hyllade, voro weimarska hofvets förnämsta prydnader och Tysklands stolthet, Goethe och Schiller. Båda beundrade och studerade han mycket, ehuru Schiller var hans hjerta närmast. Det är ock naturligt, då man lärt känna Tegnérs egen natur och hans dermed sammanhängande åsigt om all poesi som lyrisk. Denna bekännelse aflägger han i tillegnan af »Kronbruden» till Franzén. »All poesi är lyrisk» — säger han der och tillropar skalden: »Träd fram i dagen, tag masken af, o skald, låt se de egna dragen!» Det är skaldens personliga deltagande, hans menskliga hjerta, han vill se i all hans dikt, hvad form denna än hade. Man torde förundra sig öfver denna åsigt hos en antikens, isynnerhet helle-nismens, lärjunge och beundrare. I Schiller fann han alltså en skald efter sitt sinne. Den starkt framträdande personligheten, som gaf sin färg åt det hela, den höga, ädla andan, frihetskär leken, den ofta framträdande böjelsen för reflexion och slutligen en glänsande diktion, som utbildats i antik skola, — se der egenskaper, som fängslade och måste fängsla Tegnér, ty de voro eller blefvo till en stor del hans egna. Också är synbarligen Schiller en af de skalder, som mest inverkat på honom. Man finner det i det hela af Tegnérs diktning, liksom i vissa dess delar. Men Schiller hade ett starkare filosofiskt sinne och i sammanhang dermed en djupare och innerligare känsla. Eget är derfore att se deras i detta fall olika personlighet framträda vid behandlingen af likartade ämnen. Så har otvifvelaktigt Tegnérs dikt »Asatiden» (1813) foranledts af Schillers »Die Götter Griechenlands». Hon finner deri fullständigt sin motbild. Men i värma och språkets smältande välljud uppnår Tegnér ej sin förebild; han besegrar honom likväl i kraft. Så motsvarar ock teckningen bäst ett fornnordiskt gudalif. Båda dikterna äro för öfrigt uttryck för den, icke blott, som man velat påstå, romantiska benägenheten att betrakta och bedöma allt ur blotta skönhetens synpunkt. Denna har varit gemensam för många stora skalder, som aldrig ansetts tillhöra någon »romantisk skola». Så för Goethe, Schiller, som för Tegnér, m. fl.; ja — man skulle kunna ha skäl att tro, att den väsentligen tillhör hvarje sann skalde- och konstnärsgenius.