124 Ur Schillers »Die Götter Griechenlands» har Tegnér med vett och vilja inflyttat en hel strof i det akademiska helsningstalet till Atterbom (1840). Han antyder det sjelf. Schiller har ock gifvit något mer än formen åt Tegnérs dikt »Det Eviga» (1810). Andra dikter finnas äfven, som synas fått sin väckelse hos Schiller. Dennes »Die Sehnsncht» har Tegnér öfverflyttat på vårt språk, ehnrn med något förändrad strofbyggnad och med betydlig tillsats af egen skapelse. Det är alltså icke något lån, utom af sig sjelf, då Tegnér i »Skidbladner» (1812), inför nästan samma strof, som i »Längtan». Hos Schiller finnes ingenting, som motsvarar denna strof. Så lyder den i Skidbladner: »Segla oförskräckt! Se, djupt i vester står bland gyllne moln en stad. Hvad fester firas der, hvad sång, hvad dans! Hur dess kolonnader skina! Huru tornen bada sina tinningar i purpurglans!» Och i »Längtan» (efter Schiller): »Ser du icke, djupt i vester står ett tempel! Hvilka. fester firas der, hvad offerdans! Hur dess kolonnader skina, huru tornen bada sina tinningar i purpurglans!» — Slutligen vilja vi hänvisa till afslutningen af dikten »Axel». Slutbilden eller slutföreställningen uppkallar på ett öfverraskande sätt i minnet samma föreställning i slutet af Schillers ryktbara ballad: »Ritter Toggenburg». Goethe, sin tids skaldekonung, den store »hedningen» midt i en kristen verld och som fann det skönt att prisas som »den siste home-riden», var onekligen bland nyare tidens skalder den, som kom de antika mönstren närmast. Sina personliga känslor, sin personlighet gömmer han bakom sina diktskapelser. Han är en spegel, som uppfångar så de yttre som inre verldsföreteelserna, ej minst de inom menniskans eget bröst, och återgifver dem klara, plastiska, utan en ton, en färg af sig sjelf. Känslan var ej hos honom den förherr-skande själskraften. Intet af Schillers dragning åt det sentimentala. Det var inom diktens verld en bildande konstnär af antik skola. Han liksom hugger sina konstbilder ur marmor och mejslar ut dem fint, omsorgsfullt efter det skönhetsmått, han oförstörbart bär i sin harmoniskt utvecklade och fullbildäde natur. Den bekante läkaren