126 här fängslade honom och lemnade varaktiga spår i hans minne och hjerta. Goethe, hvars stora öga spejade omkring öfverallt i tidehvarf-vet, * hade fått sigte äfven på Tegnér. Det skedde genom Amalia Helvigs (född Imhoff) öfversättning af några sånger i »Frithiof». Han tjusades och uttrycker offentligen sin beundran för den svenske skalden. Ännu en tysk skald, en ädel hjelteyngling, som med hänförelse (1813) grep till svärdet for sitt fosterland och föll, med en nyss diktad eldig »svärdsång» i sin ficka, har utom allt tvifvel i en viss riktning anslagit sympatetiskt ljudande strängar i Tegnérs fosterländskt varma själ. Det var Theodor Körner med sina krigiska sånger, »Leyer und Schwert», hvilka i alla tider skola vitna om en ren och upphöjd ynglingasjäls hängifvenhet i lif och död åt sitt land och på samma gång blotta den stämning, som under denna korta, men mest lysande och vackra period af Tysklands historia beherrskade hela dess folk. Redan 1808 hade Tegnér i »Landtvärns-sången» låtit höra likartade ljud. »Svea» följde 1811, och »Carl XII», »Götha lejon» (1818), »Sång för Jämtlands fältjägare» (1821),** »Skytten» (1833) m. fl. visa, att vid minsta anledning samma strängar vibrerade. Bland dessa fosterländska sånger förråder »Sång för Jämtlands fältjägare» ett lån af form från Theodor Körner. För den franska vitterheten med, som han sägér, »sin ytlighet och prosa» synes Tegnér ej haft synnerlig böjelse. Dess gamla skola från Ludvig XIV:s dagar, som var ett‘af de mest beundrade och efterbildade mönstren under vår litteraturs Gustavianska tide-hvarf och som under namn af »klassisk» alltför länge förfalskade antiken och dermed förstämde det efterbildande Europas sång, syntes för Tegnér »bottenfrusen», under det Frankrikes nya romantik med sina blodiga dramer påminde honom om »slagtarhus». Icke desto mindre öfverensstämmer Tegnér på ett ganska märkbart sätt i den bekanta Epilogen (1820) i både tankar och uttryck med Horatii franskt klassiske lärjunge den förståndige Boileau * Oehlenschläger. * Utgifvaren af Tegnérs saml. Skrifter 2 uppl. uppger, att denna sång infördes i Iduna för 1822. Den diktades dock i Maj 1821. Jac. Adlerbeth hade genom J. Dillner fått från officerscorpsen vid Jämtlands fältjägare uppdrag att »bereda författandet af en sång, som med musikens biträde lifligt uttryckte deras stridslust och fosterlandskärlek». Tegnér mottog uppdraget, Crusell satte »musiken för 3 röster i förening med jägarhorn», och d. 27 Maj mottogs sången af Adlerbeth, som under brödernas »högljudda bifall» föredrog den i Götiska Förbundet. Protokollet för stämman slutar med följande ord: »denna sång innefattade de skönaste uttryck af den sanna fosterlandskänsla, som tillhör en af Sveriges ypperste skalder.»