Hufeland ansåg Goethe vara den friskaste, mest harmoniskt utbildade menniska han känt. Vill man alltså se hans personlighet i hans dikt, så är det just i denna friskhet, denna harmoni, som andas deri och meddelar den det väsentliga af sin skönhet. Nå väl — här skulle, tror man, Tegnér, som så högt skattade antiken, finna en skald, företrädesvis värd beundran, kärlek och ett fruktbringande studium. Han beundrade honom äfven och synes mycket hafva sysselsatt mig med studiet af hans dikter, men älskade honom ej. Det blottar till en del egenheten i Tegnérs natur, som var en sammansättning af motsatser, hvarföre motsägelser ej äro hos honom sällsynta. Vi hafva hört, att han i all poesi såg blott lyrik, han ville öfverallt se skaldens egen personlighet. Han sökte den förgäfves hos Goethe, skalde-menniskans hjerta klappade ej mot hans och han drog sig tillbaka, men kunde ändå ej taga blicken ifrån den store skaldens sköna — marmorbild. Men vi vilja låta honom sjelf i förenämde tillegnan af »Kronbruden» måla sitt intryck af Goethe: »Jag gått mig trött i Goethes pelargångar, hur präktigt, hur förnämt är allting der! Det ambra är och rosendoft, som ångar, naturen der sin kröningsmantel bär, och konst, en prisma, stäld på höjden, fångar hvar stråle opp och alla former lär, blott ej hans egen. Men — mitt hjerta glädes, skald ser jag öfverallt, fast menskan ingenstädes. Dock — djup är Faust och hur Tasso glöder! hur varm Ottilia, innerlig Mignon! Förstånd från Norden, känslor ifrån Söder, försmälta skönt uti hans gudasång. Hvar hjertat älskar, hjertat gläds och blöder, der har den väldige sin stilla gång. I vetenskap, som konst, vi ständigt möte på spetsen af sin tid den blott för lugne Goethe.» Någonstädes i sina skrifter talar ock Tegnér om den store tyske skaldens »marmorkyla». Detta oaktadt var han ej utan inflytande på Tegnér. Den skald, som kunde försätta sig in i hvarje mensk-ligt tillstånd, kunde ock gifva uttryck åt hjertats innerligaste rörelser. Skönare har han knappast gjort det än i Mignons bekanta sång i Wilhelm Meister: »Kenst du das Land, wo die Citronen blühn.» Det var en sång för Tegnér. Flerestädes i hans dikter finna vi ock uttryck, ej sällan de samma, hemtade derur. Det var stämningen, den innerliga känslan, jemte formens skönhet, som