128 Julias kammare och stiger ut genom fönstret, för att fly, som han tror, med natten, men, förtrollad af kärleken, öfverraskas af daggryningen. Uppträdet är ryktbart för sin skönhet och till och med grafstickeln och målarens pensel ha derpå med framgång försökt sig. Man gör, som vi tro, intet misstag, då man i »Frithiofs lycka)> tycker sig återfinna något af samma scen och ej så litet af samma den ungdomliga kärlekens lågande eld. Läsaren må sjelf döma, då vi här anföra en del af scenen (5:te i 3:dje akten) hos Shakspeare och derefter några strofer ur »Fri-thiofs lycka». (Julias kammare). Julia. »Ack, skall du gä? Än är ju långt till dagen; Det näktergalen var, och icke lärkan, Som slog med bäfvan sä ditt skygga öra. Hvar natt han sjunger der i lagerträdet, Tro mig, min älskling, det var näktergalen. Romeo. Nej lärkan var det, dagens bädarinna, Ej näktergalen. Se, min älskade, Hur afundsjuka strimmor kanta der Med purpurbräm de brutna morgonskyar! Ren nattens ljus- förbrunnit; munter dag Pä tä sig lyfter öfver bläa fjell: Jag lefver om jag går, dör om jag dröjer. Julia. Det ljuset är ej dagsljus, tro mig, nej, Det är ett luftsken, andadt fram af solen, Att bli din fackelbärare i natt, Och lysa dig till vägs åt Mantua. Dröj än en stund; det är ej tid att gä. Romeo. Ja, lät dem gripa, lät dem döda mig! Jag är tillfreds dermed, dä du sä vill. Det der är icke morgons blåa öga; En hägring blott af Cynthias bleka panna; Ej heller är det lärkans drill, som klingar Mot höga himlahvalfvet öfver oss. Jag dröjer glad, jag har ej häg att gä; Välkommen död! Min Julia vill det sä. — Än spräka vi, än syns ej dagen gry. Julia. Han gryr, han gryr! O, skynda, fly, O, fly! Det lärkan är, som sjunger der 'sä falskt, Sä oharmoniskt, skorrande och” skarpt. Det sägs att lärkan sjunger ljufva visor, Men denna visar oss ifrån hvarandra. — Det sägs, att lärkan ögon bytt med paddan,