129 0, att de också hade röster bytt! Ty denna röst ju stör vår kärleks möte Och jagar dagen upp ur nattens sköte. Du måste gå! Det ljusnar mer och mer. Romeo. Ack néj; till smärtans natt det mörknar ner. (Amman påminner utanför dörren, att natten är slut och underrättar att Grefvinnan, Julias mor, nalkas.) JULIA. (öppnar fönstret). Romeo. Farväl, farväl! Ännu en kyss, farväl! (Stiger ned på repstegen). Ännu en gång, innan Romeo försvinner, sänder han sitt »farväl, farväl!» Låtom oss nu höra några få strofer ur Tegnérs »Frithiofs lycka». Man känner det glödande kärlekssvärmeriet i detta stycke, som störtar som en frisk vårflod fram, utan att spegla den minsta sky af denna dunkla aning om ofärd, som framskymtar i Romeos och Julias stämning och ord. Frithiof hörde ock till dessa trotsiga hedniska nordbor, som med friskt mod förtrodde sig åt lyckan, emedan de buro henne på spetsen af sitt svärd och trodde förnämligast på sin egen kraft. Sedan han målat det himmelska i sin kärlek och det samlif, som för honom hägrar, och dermed lockat tårar i Ingeborgs ögon, är det hon, som påminner, att dagen nalkas, men han vill ej se det, tills han ej mer kan förneka det. »Tyst det är lärkan.» Nej, en dufva i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tufva hos maken i sitt varma bo. De lycklige! Dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras lif är fritt, som vingen, som bär i skyn det glada par. »Se dagen gryr.» Nej, det är flamman af någon vårdkas österut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försof dig, dagens gyllne stjerna, och morna sen dig långsamt till! För Frithiof må du sofva gerna Till Ragnarök, om du så vill. Dock, det är fåfängt till att hoppas, der blåser re n en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska, som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara qvittrar (en tanklös hop) i klarnad sky, och lifvet rörs och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly.