134 konung, ty icke så litet af sin odödliga glans har han på det återkastat från sin himmelsfärd. Redan före nämda fosterländska förbunds eller skolas tillkomst hade likväl, som man vet, de svenska eller nordiska dragen hos Tegnérs sångmö blifvit synliga. Om intrycken från barndomshemmet ha vi nämt. Huru han redan i sin ungdom gjorde bekantskap med några af de fornnordiska sagorna, sådana de i öfversättning förekomma i Björners »Kämpadater», har hans lefnadstecknare omtalat. Der fick han alltså, efter egen uppgift, tidigt ämne till en dikt »Atle», som gått förlorad. Äfven den hedniska Frithiofs Sagq, blef honom der först bekant. Isländska eller det fornnordiska språket lärde han sig långt senare, men studiet deraf underlättades ganska betydligt af en omständighet, som är, oss vetterligen, för mängden okänd. Vi hafva uppgiften derom från en man, som mottagit henne från Tegnérs egen mun. Då hon ej saknar sitt egendomliga värde, öf-verlemna vi henne åt offentligheten. Som barn hade Tegnér till amma en dalkulla. Hon lärde sitt fosterbarn sin hembygds mål, det bekanta dalmålet. Då Tegnér kom fullvuxen ut i verlden, tänkte han ej mera derpå. Han hade ingen att tala det med. Men då han vid mognare år kom att första gången slå upp en isländsk bok, förundrade det honom, att språket var honom så bekant. Få ord funnos, som han ej förstod. Hvar-ifrån hade denna språkkunskap kommit? Då erinrade han sig sin forna amma och sitt barnkammarspråk. Hans goda och trogna minne hade i tysthet bevarat det och allt var för honom klart. En senare språkforskning, flera år förnyad i Dalarne, har ock till fullo bekräftat, att ingenstädes i det skandinaviska Norden har forn-språket efterlemnat så många ännu lefvande språkminnen som bland folket i denna aflägsna skogs- och bergsbygd. Men det fans äfven en särskild svensk man, som otvifvelaktigt såsom väckande i fosterländsk riktning inverkat på Tegnér, liksom på mången annan. Det var Per Henrik Ling. Vi hafva i ett föregående häfte af denna tidskrift sökt teckna grunddragen af denne sällsamme mans bild.* Det var en personlighet af blossande eld och obändig kraft. En sådan man kunde ej undgå att starkt verka på sin omgifning. Till denna hörde i begynnelsen äfven Tegnér. Om deras första bekantskap och huru Tegnér fann Ling, veta vi ur Tegnérs egen mun. Lings mäktigaste * Redaktionen begagnar tillfället att fullkomligt frigöra den aktade förf, från hvarje skuld till åtskilliga oriktigheter, hvilka, i följd af julbrådskan med korrekturläsningen, insmögo sig i nämnda artikel.