133 voro en tid samma akademiska skolas lärjungar, den förre mera och. längre än den senare. Båda voro dock, ehuru i skilda riktningar, alltför stora, kraftfulla och sjelfständiga genier, för att ej omsider bryta bojorna, afkasta tvångströjan och i frihetens rymder återfinna sig sjelfva. Så grep Wallin »Davidsharpan» och hans mäktige ande löste sig i sångljud, som vid orgelns brus, hvilket så väl stämde der-till, stego och skulle alltjemt stiga mot det kristna templets hvalf, för att lyfta millioner svenska hjertan till Gud. Men redan förut hade man från Tegnérs lyra förnummit toner, som bådade, att han var fri. »L^ndtvärnssången» (1808), vida bättre i den senare omarbetningen, var väl egentligen det första säkra tecknet till full frigörelse. Den är som ett härskri ur ett fosterländskt manligt bröst. Med »Svea», som utgör öfvergångs- och föreningslänken mellan tvänne vittra tidehvarf, är han den kunglige örn, som ingen mer i sin flygt följer, om ej den beundran, som skådar de stolta ringar han kretsar, solen närmare än andra. Det var som götisk förbundsbröder han sedan gaf sitt folk, hvad det skönast eger. I och genom det Götiska Förbundet, hvari han innan stiftelse-årets (1811) slut invaldes, stadgades Tegnérs sångmö till en afgjordt nordisk. Danmarks forskare i Nordens fornhäfder och Oehlenschlä-ger, som voro den ur nämda Förbund utgångna »Götiska Skolans» föregångare och på den otvifvelaktigt som väckande inverkat, hade ock ett särskildt inflytande på Tegnér. Allmänt känd är hans skuld till Oehlenschläger. David Munck af Rosenschöld (»Qvistofta David» kallad) uttryckte detta på sitt egna vis i ett improviseradt epigram, hvari han minst skonar sig sjelf, till och med i financielt hänseende. Vi anföra det efter »Tegnér och hans samtida i Lund» af Ach. Kahl: »Virgil har lånt utaf Homér, Tegnér af Oehlenschläger, Men Rosenschöld har gjort långt mer, Han lånt allt hvad han eger.» Fddorna (öfversättning) och Folkvisorna utgingo från det Götiska Förbundet eller några dess medlemmar, som derigenom betydligt inverkade på vår litteratur. Hvad de blefvo för Tegnér, kunna vi sluta af hans yttrande: »Om jag icke läst Sämunds Edda och folkvisorna, så hade jag icke kunnat skrifva Frithiof.» Så hade, bland annat, ett af de förträffligaste stycken i denna verldskunniga dikt, »Kung Bele och Thorsten Vikingsson», aldrig kunnat få det höga och egendomliga värde det eger, utan de fyndiga och här fullkomligt berättigade lånen ur »Håvamåls» uråldriga visdomsförråd. Men hvad Tegnér mottog i och genom Förbundet, har han återgäldat som en