137 mening befattar sig en engelsk fru föga eller intet, och hon sätter, såsom vi redan i förra kapitlet anfört, sällan sin- fot i köket. För sådana besök lämpar sig kanske ej heller hennes eleganta toalett, åt hvilken hon dagligen egnar den största omsorg. Frasandet af Mrs. L:s sidenklädning väckte mig ofta i hvardagslag ur mina studier, när hon i full gala händelsevis svepte förbi dörren till biblio-theksrummet. Med ett ord, jag har tyckt mig finna att den husmoderliga dygd vi ofvan omnämnt är i England inom de s. k. bättre klasserna i än mycket högre grad än i Sverige en öfvervunnen ståndpunkt. Frun i England är husets prydnad och, så att säga, hemmets genie, men hon är ej egentligen dess praktiskt insigtsfulla förestånderska. Hennes ställning är alltså helt poetisk och, om jag så får säga, älskvärdt opraktisk, hvilket ock ej sällan torde röja sig i de befallningar hon då och då utdelar från toppen af kökstrappan eller från sitt beqväma soffhörn i »the drawing-room». Hennes uppfostran har ej heller, såvidt vi veta, någonsin legat åt det husliga eller haft detta i ringaste mån i sigte. Och för resten tyckes icke ens hennes man fordra eller önska denna egenskap hos henne. I den engelska »gentlemannens» ögon synes det vara en mera maktpåliggande uppgift för hustrun att i hemmet, om jag så får säga, »gå och se bra ut» och utstråla liksom en jemn atmos-phère af elegance och behag. Hon skall äfven ha förmåga att på ett intagande sätt representera i hans hus såväl vid middagsbordet som i »drawing-room», att prydligt anordna hans hem, sjelf des första prydnad, och framför allt att med ljufva småleenden och ständigt godt lynne bortjaga molnen från hans panna, eller ödmjukt böja sig under de stormbyar, som dessa moln kunna behaga att föra med sig. Och låt oss ej heller förglömma, att hon äfven bör ha lärt så pass mycket musik, att hon kan förljufva hans lilla middagslur genom ett älskvärdt klinkande på pianot. Ja, jag vågar öppet uttala den öfvertygelsen, att Engelsmannen i allmänhet i förhållande till sin hustru är en stor egoist, och att han alltför mycket gör sin rätt gällande att vara »the lord af creation» (skapelsens herre); men låt oss äfven medgifva, att han härvid har ett mäktigt stöd i den engelska qvinnans egna fördomar. Se bara, hvilken lydig och lycklig tjenarinna åt den tillbedde mannen mången engelsk fruntimmersroman gör af sin hjeltinna, och se huru hög, priviligierad och ofelbar den gör mannen gent emot henne. Men detta ämne skulle föra oss för långt. Vare det nog sagdt, att de engelska fruarna äro älskvärda, undergifna, behagfulla, eleganta och poetiska väsen, och att man synes så, framför allt, vilja ha dem. Den förut antydda arbetsfördelning inom det engelska huset.