143 tillika med mig sitter som åskådare i skuggan, upphör med sitt handarbete: hennes ögon tindra och hon följer spelet med det lifli-gaste intresse, hvilket då och då äfven ger sig tillkänna genom ett uppmuntrings- eller varningsord till endera parten. Härvid blandar hon namnen på de olika färgerna »blue», »red», »yellow», »black» med konstiga speltermer, som för mig äro idel hebreiska. Omsider slutar partiet och den unge engelsmannen och hans moitié ha förlorat — men han tyckes med hela öfvertygelsens värme vilja bevisa, att spelet borde ha fått en annan utgång och skulle ha fått det om inte — — — och här kom det en hel skur af croquet-termer, som jag ej begrep, hvarpå hans motståndare raskt svarade någonting i samma stil, hvilket jag ej heller begrep, så att jag icke är i tillfälle att upplysa, hvem som i denna vigtiga strid hade rätt. Om ett ögonblick är allt åter lugnt och man vill bryta upp, men nu ringer klockan till »luncheon» från verandan, och Mrs. L. ber sitt främmande stiga in och deltaga i måltiden, hvartill de ock utan krus samtycka. »Luncheon» eller förkortadt »lunch» är som bekant ett mellanmål, som vanligen ätes vid ett- eller två-tiden e. m. och endast är afsedt att nödtorfteligen och liksom i förbigående nedtysta hungern, till dess den vid middagens stora festmål får sin rikliga tillfredsställelse. För att kunna qvarbjuda besökande till »lunch» äro inga andra anstalter af nöden än att bereda dem plats vid bordet, ty för den enkla måltiden följes liksom ett gifvet recept öfver hela landet — och hvad qvantiteten beträffar är den alltid rikligt tilltagen. Ingen varm mat serveras. Man har att tillgå en stor kall »roast-beef» (stundom kall skinka eller kalfstek), hvar af man skär sig eller får sig tillskurna några skifvor; och härtill äter man smör, bröd och ost och dricker öl, serveradt i glas ur en stor mugg, som fyllts i familjens källare. »Luncheon» är det enda mål i England, vid hvilket jag sett öl förekomma på bordet. Någonting, som utom det nämnda synes vara en särdeles omtyckt beståndsdel af »lunch», är gurka, förtärd sådan den kommer direkte från drifhuset. Just vid den »lunch», som är i fråga, var jag i tillfälle att se, huru denna förtjusning i gurkor yttrade sig på ett för oss svenskar fullkomligt främmande sätt. Sedan man sat*t sig till bords, märker Mrs. L., att nämnde älsklingsspis fattas; och hennes yngste son, som i dag händelsevis kommit hem till »lunch», springer då ut i trädgården och återkommer flämtande om ett ögonblick med en verklig praktgurka i handen; och varm af drifhus och sol, som den ännu var, skickas nu denna laget omkring, och hvar och en, de unga damerna icke undantagna, skär sig ett stort stycke, hvilket genast förtäres med Nu. 1877. 12