den största smak tillsammans med ost och bröd. Ja, än mer, sonen och den främmande engelsmannen nöja sig ej härmed, utan bereda på sina tallrickar en sammanstufning af ost och kurka på så sätt, att de sönderhacka och sönderkrama dessa heterogena ämnen till en verklig röra, hvilken de sedan förtära som en läckerhet — och denna afundas jag dem icke. Deremot lärde jag mig snart genom daglig öfning det andra sättet, nemligen att äta gurkan enbart, såsom den kom från drifbänken. Min bekantskap med de främmande går emellertid långsamt, och något tillmötesgående i konversationen finner jag egentligen icke å deras sida. Allting på detta område bör utveckla sig af sig sjelf, det bör liksom gurkan serveras »au naturel», om det skall vara i engelsmannens smak. Jag märker ock nu, att när saken på detta sätt får ha sin naturliga gång, så smälter isen ganska lätt af sig sjelf; då deremot alla försök att bryta den med våld äro fåfänga. Dessa personer, som i början med allt skäl förefallit mig så obehagliga, bli småningom hyggliga nog, och efter »lunch» befinner jag mig redan i en liflig diskussion på verandan med den unge engelsmannen, under det vi röka en lätt cigarr. »Liflig» är dock kanske för mycket sagdt, ty engelsk liflighet stiger vid dylika tillfällen knappt till värmegraden af svensk tröghet — allting är relativt. Jag fick nu äfven ytterligare bekräftad en iakttagelse, som jag gjort dagligen under mitt vistande i England, nemligen att när en engelsk gentleman ej har något att säga, så tiger han, och detta under hvad förhållande som helst; ty han känner ej till något tvunget samtal, och han yttrar intet — ja, alldeles för litet — af artighet. Vi svenskar göra tvärtom, vi yttra för mycket af artighet. Vi föra alltför ofta en konversation liksom på nålar; och äfven om vi i öf-rigt äro sanningsälskande och allvarliga menniskor, tvinga vi oss ofta att »ljuga och komplimentera», när vi ej ha annat att säga. Detta är ett okändt sällskapsnöje i England. En stund efter »lunch» taga de främmande afsked och allt blir åter tyst och stilla i huset. På min fråga får jag af Mrs. L. veta, att de besökande äro gamla bekanta i familjen, och att de endast på denna grund kunnat göra ett så tidigt förmiddagsbesök. De mera högtidliga besöken inträffa nemligen i allmänhet under tiden mellan »luncheon» och middag. Också stanna i dag mellan kl. 4 och 5 icke mindre än trenne vagnar framför Mr. L:s villa — och eleganta matronor med eller utan döttrar segla in genom porten, som hålles vidöppen af deras betjenter. Äfven ett par herr-visi ter till fots förekomma. Men med beskrifningen af alla dessa besök vill jag ej ytterligare trötta läsaren. Ej heller har jag mera reda