148 O Svea land, du minnesrika, Din sköld, lik bägarn af kristall, Är skimrande, men spröd tillika, Ack, i en tid af härd metall. Hur länge tror du väl det räcker Att väldet vörda vill din vrä? Din gamla glans än afund väcker, Och lätt en jernarmbägc bräcker Kristalln med hjeltenamnen pä. Carl Snoilsky. Till Elma Billing, född Ström. Jag mins när du — bland nordens näktergalar Den ljufvaste — lät dina toner i En underskön och härlig harmoni Slä eld i alla hörn af konstens salar. Jag drömt mig qvar bland Böhmens skog och dalar Vid din Agathas månskenssvärmeri! Den »hulda engeln» — det var din Lucie! Och rörande och mildt till minnet talar Om bönens makt och sångens — din Alice! Men plötsligt tystnar du! Ej stämman klingar, Och sångens genius med brutna vingar Drefs ut af väldet ur sitt paradis. När tyst det blef— hvem är som mod dig skänker? En engel genom rummet gått. . .jag tänker! Oscar Wijkander. Våren. Buren på gyllene skyn re’n nalkas den glädtiga våren. Blicken med värma och ljus flyger mot slumrande jord. Se, hur hon drömmer om älsklingen nu och spritter i sömnen! Vaknad du bärden af snö blottar hon skuldran och ler.