147 Bägaren. Fyll i den blänkande pokalen, Den värmaren vid isig pol! Af purpur gjuts ett sken kring salen En strimma af Burgundisk sol. På bägarn Carols namn och strider En konstnär skurit i kristall. Se, hur hvar bild får färg omsider: Bak tomma harnesk drufvan sprider Som hjelteblod sitt ädla svall. Om du vill veta, kommer bägarn Som arf ifrån en Carolin. En gång om året gamle ägarn Lät den gå laget kring med vin. Den siste af Måns Bocks dragoner, Han uppstod i sin blåa rock Och tömde så vid valdhornstoner En skål för Cronstedts fältkanoner Och för Bennets och Dückers choc. Vår äras norrsken har förtonat, At våra stordåd tiden ler, Vårt välde sönderföll —, men skonadt Blef detta sköra glas du ser. Med vördnad ur sin gömma tagen, Klenoden är i oskadd prakt. Håll den försigtigt upp mot dagen Och namnen läs på segerslagen. Der hjelten blödde bort sin makt. Hur minnesrik du är, men bräcklig Relik i ätteleder gömd: En stöt från grannen är tillräcklig, Och du till undergång är dömd. Ett ögonblick — och du är bara Ett grus, så seklers skatt du är. Der svaghet fins, fins alltid fara . . . Hvi skall ock du så värnlös vara, O Svea, du vår moder kär? Nu. 1877. 13