158 vandra, för att närma oss det mål, till hvilket all tidens äflan slutligen syftar: sanning, skönhet, natur. Och derför skall äfven i all framtid slägte efter slägte med hängifven kärlek lyssna till denna sång; och ju närmare menskligheten nalkas sitt stora mål, dess klarare skall Runebergs stjerna stråla. Ty det är kärleken, kärleken till hans land, hans folk, till naturen, till det sköna — det är den, som utgör grundvalen, på hvilken hans storhet hvilar, och »kärleken vänder aldrig åter». Så må vi då än en gång på skalden sjelf lämpa hvad han sjöng om denne hjelte, som blef stor genom sin kärlek: Och utan höga anors lån Kom denne man, en hyddans son, Från obemärkta trakter, Och vann en storhet, knappast drömd, Blef landets stolthet, blef berömd Som starkast bland dess vakter, Och blir i Finlands tid ej glömd. Han föll; och dock, hvad herlig lott Att dö som han, sen så man fått Sitt lif med ära hölja. Det är att trotsa glömskans sjö, Att lyftas som en grönklädd ö Ur djupet af dess bölja. Det är att dö och dock ej dö. Så hvile då det tacksamma fosterlandets jord lätt öfver dig, du kärlekens trofaste stridsman, du ädle segerhjelte i andens verld! Valfrid Vaseniüs. Onkel Göran. Ett ungt par promenerade arm i arm längs efter den soliga gången på terassen utanför boningshuset. Oaktadt de i kärlek och hängifvenhet syntes förenade till ett, såg man genast, att de voro verkliga motsatser. Han med sin lätta nästan vårdslösa gång, med sina skälmska ögon och sitt sorgfria leende tycktes icke hafva lust att tränga djupt in i lifvets gåtor.