157 Känn, siare, Fjalar, och känn Hans trots; till molnets gudar hans helsning bär: Spörj om de lärt att allt försaka Innan som han de vant sig att allt förmå. Och när han skådat gudarnes seger, då är det ej heller för honom nog att i yttre måtto erkänna den; nej det är i hans egen ande som striden föres. Stunder efter stunder fly, men Fjalar sitter orörlig, tigande. Och Först när solen sjönk mot skogen fjerran, Slog mot höjden han ögat opp: »Er är segern» talte han »höge gudar. Jag är straffad vorden, jag pröfvat er. Hvad är menskan, att mot er hon stormar! Stjernor like, i onådd rymd Len I genom molnet af jordens öden, Dem i lek en flägt af er vilja styr. Jag har lärt er känna, ej jag blyges Att mig böja för er en gång. Mätt är jag på lifvet, och jordisk storhet' Är mig ringa vorden. Jag går till er». Med denna höga harmoni, som utmärker karaktererna i hans dikter äfven i deras undergång, har Runeberg helt visst kommit skönhetsfolkets, Hellas’ folks diktning närmare än någon annan af den nya tidens skalder. Men man kunde då sätta i fråga, om ej Runeberg vunnit denna ära på bekostnad af en annan, den att kunna skaka sina samtidas hjertan genom att sjunga deras inre strider, så som t. ex. han kan det, som nu obestridt bär spiran i Nordens sångarverld, Henrik Ibsen. Hvar finnes i våra dagar den harmoni i menniskornas sinnen som Runeberg visar oss? Är icke snarare hvarje hjerta som slår för något högre än stundens äflan, sönderslitet af något bland dessa stora spörsmål, som uppröra vår tid och gifva den en karakter af så feberaktig oro? Äro då icke dessa höga gestalter han skildrat blotta hägringar från förgångna, lyckligare tider, som aldrig skola återvända ? Nej, så är det icke. Om än Runebergs sångmö bär den helle-niska skönhetsprägeln i sina drag, så flyter dock i hennes ådror den nya tidens blod, så klappar dock i hennes bröst ett nordiskt hjerta. Och derför skall ock hans sång aldrig dö i Nordanland. Vi som stå inne i tidens oro och kamp, vi skola ur dessa sånger hemta styrka och kraft, vi skola i dem skåda den väg vi ega att