160 nom med sina fuktigt glänsande Ögon: »huru skulle han väl kunna motstå mig!y> Det låg en sådan frånvaro af all sjelf berömmelse i detta ofrivilliga utrop, en sådan känsla af den öfvervinnande makten i en innerlig medlidande kärlek, att det skämtsamma svaret som sväf-vade på hans läppar förstummades. Han tänkte säga: »Ja, det skulle allt vara svårt för hvilken barbar som helst att motstå dig,» men han teg som en vis man. Huru kunde han också nännas att gäcka förhoppningen som stod att läsa i dessa stora milda ögon, som så allvarligt vädjande sågo upp till honom, den förhopppnin-gen, att han skulle förstå henne rätt och att hennes innerliga ifver skulle finna gensvar hos honom. »Men, min älskade, om du äfven skulle lyckas förmå honom att besöka oss, att bryta en mångårig vana vid ett isoleradt lif, tror du väl du skulle kunna, skydda honom från förödmjukelser af andra? Han har icke valt sitt eremitlif frivilligt. Menniskor kunna i allmänhet tåla mycken uselhet ibland sig, endast den vet att förkläda sig på ett eller annat sätt. Men då ondskan försmår att begagna sig af ens det obetydligaste draperi, då förlorar den slutligen sin plats äfven i ganska frisinnade kretsar. I verlden älskar man att låtsa sig vara bedragen.» »Du har blifvit vilseförd med afseende på honom. Det kan icke vara som du säger. Jag skall finna en punkt, der han kan träffas, och jag skall lyckas att rädda honom, jag är viss derpå.» Hon talade med hela den lifliga enthusiasm, som tron på det ädla och stora i lifvet medför, och hon hänförde äfven honom. »Nå väl, försök,» sade han. »Vinner du framgång, har du i sanning gjort en god gerning.» »Tack, käraste, och framgång skall jag vinna, det skall du få se,» sade hon med en liten glad nick, som bevisade mycken till-försigt. »Men vet du då ingenting om hans ungdom och om den möjliga grunden till hans senare lif?» »Icke mycket. Något har dock min mor berättat mig. Hans far var en hård och grym man, som behandlade hustru och barn ytterst tyranniskt. Möjligen har han ärft åtskilliga karaktärsdrag från fadern. Hans moder Var en ovanlig skönhet med mildt och vekt sinne. Onkel Göran säges varit fästad vid henne med lidelsefull kärlek. Men då gossen var femton år, befanns det en vacker dag, att hon rymt sin kos med en ung läkare, utan att någon förut haft den minsta aning om ett sådant förhållande. Det fanns äfven en späd dotter, hvilken lyckligtvis dog efter ett eller annat år.» »Huru förfärligt att öfvergifva sina barn! Det är någonting