161 så himmelsskriande, att jag tycker, att sjelfva stenarne borde ropa ve deröfver.» »Än sin man då?» »Ja,» sade Elisabeth tvekande och långdraget, »det ar en annan sak.» »Just en vacker bekännnelse! Och hvarför så, om jag tors fråga?» »Glöm icke,» sade hon, »att jag, som så tidigt förlorade mina föräldrar och derföre nödgats vistas i så många olika familjer, också haft tillfälle att se många olyckliga äktenskap.» »Det låter som om det skulle bli nödvändigt för mig, att förse mina fönster med galler och mina dörrar med riglar, att ej min lilla sångfågel en vacker dag flyger sin kos,» sade han skrattande. »Inte vill jag försvara någonting sådant,» sade hon. »Jag menade blott att kärleken är en ömtålig planta, mycket ömtåligare än man tror. Huru mången man kastar ej i hvardagslag undan sin hustrus kärlek i närmaste skräplåda och tror sig sedan när helst det faller honom in att vara i det lynnet, kunna vinka fram den efter behag, alltid densamma, alltid sig lik. Men det är icke så. En qvinna, som behandlas ogrannlaga och likgiltigt, som vårdslösas på alla möjliga sätt, skall hon kunna hafva samma leende att möta honom med, då han kommer, som hon förr hade, eller skall hon hafva en suck af saknad då han går? Han kan få en stilla, tålig, undergifven hustru, som stickar hans strumpor och lagar hans mat,, men blomman, som skulle dofta i hans hem, är vissnad, innan han tänkte derpå. Och ändå är väl förlusten af ett älskande hjerta en bland de största förluster man kan göra i lifvet.» »Jag vet inte,» sade han skrattande och tog henne under hakan, »om det kan kallas ett plus till lyckan att hafva fått en så reflekterande hustru.» »Ah, ingen fara,» sade hon, instämmande i hans munterhet, »du vet väl att kärleken är blind.» I detsamma kom ett sällskap upp på den stora gården, som ådrog sig bådas uppmärksamhet. Det var en qvinna, som ledde en liten gosse vid ena handen under det hon med den andra sköt framför sig en liten träkärra, hvaruti tvenne mindre barn voro fastsurrade med ett rep, ty kärran var redan för liten för en. Som det nu var, nickade de små barnen öfver än åt ena, än åt andra sidan, och det fordrades en verklig konstfärdighet hos qvinnan, att något så när uppehålla jemnvigten. Elisabeth sprang ned för de båda trappstegen, som ledde från terrassen och mötte dem. Åke följde henne.