163 än en har godt åf. Kan frun tro, att ja’ mins inte den dag ja’ åt mig rigtigt mätt åf ett mål. Men dä’ ä’ då dä’samma mä’ dä’, bara en har någe te stoppa i ungarne, så får en nog vara nöjd, fast en mången gång får vara så svång, så dä’ storskriker i skrofve. Men si, när nu Anders va’ så der ussliger, då måntro fick di brådt. Vi skulle bara packa oss åf på eviga fläcken. Vi stanna ändå begrips, för hvart skulle vi ta vägen? Och så gick dä’ en tid; men i morgse, då kom di in och lyfta’ ut alla våra saker på backen, och körde opp Anders ur sängen och ut mä’ oss allihopa och så sattes dä’ lås för dörra. Så måtte ja’ sätta mej i gång mä’ både han å barna. Men Anders mäkta inte kralla sej fram längre än te grindarna derborta. Då måtte ja’ släpa’n te skogskanten, så ingen skulle köra öfver’n, och rappa mej hit som va’ närmast te, om dä’ skulle stå te å få någon hjelp. Nog ä’ Anders en dugtiger arbetare, bara han fick helsan igen, å medan så kunde fäll’ ja’ göra dagsverke för’n. Han kunde nog se efter ungarne, för bara skälfvan går öfver, så ä’ han se’n skaplig nog.» »Ser du, så granna rosor,» sade Elisabeth, pekande på de smås röda kinder. »Tycker frun,» sade qvinnan, och hennes ögon tårades. »Ja, dä’ ä’ nock också den enda grannlåt vi har.» »Ja’ hade väl en te,» fortfor hustrun med svagare röst, »å han va’ ändå äldst, fem år sista mixmessa, men dä’ gick konstigt mä’ honom.» »Hur gick det då?» frågade Elisabeth. »Ja vet inf om ja’ tör nämna om dä’,» sade hustrun tvekande, »för di skäller allt kapten här te vara slägt mä’ våran.» »Det gör ingenting,» sade Ake, »tala du fritt ut.» »Jo, si dä’ va’ några da’r efter den der revaljan, som ja’ nyss la’ ut för herrskapet, som baron satt nere vid stranda, för der sitter han mest jemt, å lill Erik va’ också der nere å lekte. För si dä’ står då rakt inte te å ha ögona på dåm jemt, utan rätt som dä’ va’ så laskar di i väg. Nå, hur dä’ va’ så satt baron å roa sej mä’ kantänka, te kasta stenar i vattnet, å narra den lilla stackarn att springa efter dåm som en hund. A hur han kasta’ längre å längre, å han sprang också längre å längre, så blef han te sistens qvar, å dä’ satt han å såg på, utan att röra så mycke’ som ett finger en gång.» »Men hur vet du det,» sade Ake häftigt. »Det är ju att anklaga för ett halft mord.» »Ja, herrskapet må tro’et heller inte, men dagsens sanning ä’ dä’ ändå, för rättarns jänta ho’ stog å såg på’et, ho’, bakom en buske. Nu, 1877. 14