162 »Hvem är ni och hvarifrån kommer ni?» sade Åke i en tem-ligen tvär ton. »Ja, det må en väl fråga,» sade qvinnan med en nigning, »för nog ser det ackurat ut som en vore en regal land sstryker ska, när en kommer släpandes med ungarne på det häriga viset. Men sä ledt är det väl ändå inte, fast det är illa nog. Annars så har kar’n min varit fördräng i tre år på Årby derborta.» »Hos Onkel Göran,» sade Åke med en upplysande nick mot Elisabeth. »Just så ja,» ifylde qvinnan, »och hur ställningar och förhållanden ä’ der, det vet ingen mer än den som setfet. I alla fall så krafla’ vi oss fram der som sagdt i tre år. Men så är en, som di kallar för betjént och han är barons högra hand, och det är då en riktig fl åbuse. Eör han suger ut folket på alla möjliga sätt, men inte tror jag att mycket som han pressar ut kommer i barons fickor, utan det hittar nog ner i hans egna. Det är min tro. Emellertid så blef Anders min osams med honom en gång i våras — han heter hellers Nilsson — och jag var väl med i kramaset jag också, det vill jag inte neka för.» (Efter som hon blef ifrigare försvann alltmer det försök till ett finare språk, hvarom hon i början bemödat sig.) »Men si efteråt, så tog ja’ dristigheten te mej och gick opp te baron, och sa’en sanninga midt opp i syna. För si dä’ ha alltid varit så mä mej, att ja vill att rätt ska,’ vara rätt. Men si efter denna stunna, så va’ ingenting te lags, bära sej åt hur en ville. Nå, nu va’ dä’ så, att framemot vårsida, så råka Anders te å få hvardagsfrossa, å dä’ tog så ihop mä’n, så han vardt så kraftlöser, så herrskapet må tro, dä’ han va’ int’ go’ te’ å stiga opp, å han va’ så hvit i syna som dä’ hvitaste läret, å näsa ho’ va’ rakt blå. Å dä’ kan väl herrskapet förstå att ja’ lerka mä’n mä’ ett som annat af tocke der smöre, som en kan hitta på te lätta mä’. Inte’ längre se’n än i morgse, så karta ja’ mej opp i skorsten å raka ner ett halft dricksglas mä’ sot, å dä’ blanda ja’ ihop mä’ tjära, en junifru så omtrent, å hade’n te å svälja. Visst pruta han imot, men dä’ fick inte hjelpa. Ja’ va’ int’ riktigt säker om dä’ skulle utpå maggropen, eller ta’s in, men ja’ tänkte som så, dä’ gör fäll’ alltid bättre verkan om en får’et i sej. Men dä’ tycks inte hjelpa dä’ bittersta hva’ en tar sej te. Di som förstår sej på, di säjer visst att en kan få nå’t på apoteket, som di kallar för Stina — ja’ kommer så tydeligt ihåg namne’, för ja’ tog minnesmärke på minsta flicka der — å dä’ ska’ bota ackurat på fläcken. Men si dyrt ä’ dä’, å en så stor samlad styfver har en aldrig på en gång, för dä’ går just jemt ur hand i mun, å ändå far en allt nätta på bitarne mer