166 henne, troligen satt på sin favoritplats nere vid stranden. Ändamålets alvar hade borttagit bäfvan ur hennes hjerta, men hon var dock i en stämning vidt skiljd från hennes vanliga. Då hon så långsamt och ensam gick genom de ödsliga gångarne, tycktes sjelfva stället i sin djupa tystnad tälja en dyster saga. Det var temligen långt innan hon såg vattnet glindra mellan de mörka löfven, och hon hade så fördjupat sig i egna tankar, att hon nästan glömt hvem hon sökte, då hon helt plötsligt såg honom sitta på en bänk ej långt ifrån sig. Han hade icke märkt henne, ty han satt med ögonen tillslutna tillbakalutad mot den gjutna jernsoffan. Hon kunde fritt betrakta honom, och hon gjorde det under några ögonblick. Som hon kom från sidan, hade hon tillfälle att beundra profilens klassiska renhet och skönhet med dess raka, huggna drag, den breda, låga pannan öfverdragen af ett nät af fina fåror, det blåsvarta, kort krusiga håret, den bleka, något i gult stötande hyn, händernas aristokratiska finhet och hvithet. Han var, ehuru lång, icke starkt bygd; gestalten var snarare smärt och spentlig samt något böjd. I hela ställningen låg vårdslös, öfverlägsen elegans. Hon var öfver-raskad, och hon kände att hon troligen uppfattat saken annorlunda, om hon tänkt sig honom sådan hon nu såg honom framför sig, och hon nästan förebrådde sig, att hon ej af Äke gjort sig bättre underrättad om hans ålder. Hans utseende ingaf henne fruktan. Det bar en sådan prägel af köld, hårdhet, obeveklighet. De djupt insjunkna tinningarne, de skarpa vecken vid ögonvrån, de tätt sammanpressade läpparne samt ett visst drag af trötthet öfver det hela, talade om förhärjelse af ett eller annat slag. Något litet buller, som hennes klädning åstadkom mot qvistarne på marken gjorde honom medveten om att någon var i hans närhet. Han öppnade ögonen, ett par mörkgrå genomträngande ögon och vände långsamt hufvudet mot henne. »Hvem är ni?» sade han halft resande sig. »Jag är Elisabeth,» svarade hon, »nyss gift med Äke K., er slägting, Onkel Göran.» »Så-å — Elisabeth. Och hvad förskaffar mig ...» »Äran af ert besök, vill ni säga,» inföll hon. »O, Onkel Göran, tag icke saken så formelt. Jag kommer icke för att göra er en kall höflighetsvisit. Jag kommer, emedan jag hörde att ni lefver här så ensam ... jag kommer ...» »För att tillfredsställa min nyfikenhet att se en person, om hvilken folket pratar allehanda,» sade han kallt. »Nej,» sade hon, »jag kan i sanning säga att ingen sådan be-vekelsegrund drifvit mig hit. Om hvad folket pratar vet jag ingen