167 ting; jag är ju så nyss kommen till orten. Det var först denna förmiddag som jag...» Hon tystnade. »Som ni?» »Nå ja,» tänkte Elisabeth, »det är bättre att gå honom inpå lifvet för att åtminstone få något verkligt sagdt.» Och kastande alla betänkligheter åsido, fortsatte hon raskt: »Som jag blef vittne till en familjs elände, hvilken ni drifvit bort från er gård, Onkel Göran.» »Och nu kommer ni för att förebrå mig mitt handlingssätt emot den familjen.» »Jag kommer icke för att förebrå er; men ni är så ifrig att söka upp dåliga bevekelsegrunder hos mig, så jag vet ej hur jag skall kunna öfvertyga er.» »Hvad mannen, som jag körde bort beträffar,» sade han, »så följde jag ju der ett säkert i er tanke ganska högt exempel. Hur ofta ser man icke en man ryckas bort från hustru och barn, då de som bäst behöfva honom.» »Men den hand, som då tager, vet ock att gifva; och enkan och de faderlösa hafva ju alldeles särskildta löften att blifva hulpna,» sade Elisabeth sakta. »Men,» fortsatte hon, »denna hustru hade en vida allvarligare och förfärligare anklagelse mot er.» »Så-å. Jag visste ej att hon var så väl underrättad. Nåh — och det är det ni åtagit er att framföra. Vi komma då slutligen på rätta spåret.» »Onkel Göran,» utbrast Elisabeth med värma, »jag kommer alls icke för att anklaga er. Jag kommer för att erbjuda er min vänskap, jag kommer, emedan jag trodde att en man, som med kall blod kan se ett barn i dödsnöd, utan att taga det obetydliga steget för att rädda det, denne man måste sjelf vara gränslöst olycklig, han, om någon, måste behöfva ett kärlekens och medlidandets ord.» »Huru skulle jag väl våga ingripa i ödets skickelser,» sade han med obeskrifligt hån. »Hvem vet hvilken usling jag hade räddat, och till hvilket lif! För öfrigt kunde det här vara lämpligt, att jag gaf er sjelf ett litet råd till tack för edra filantropiska afsigter. Om ni får barn, min fru, så qväf dem i vaggan. Det är den bästa tjenst ni kan göra dem och menskligheten.» »Men säg mig dock, Onkel Göran, hur har ni fått en så dålig tanke om menniskorna ?» »Hvad skulle det intressera er?» sade han. »Ni tror på dem. Behåll er tro och var nöjd. Jag skall ytterligare gifva er ett råd, och det är visserligen mera välvilja deri, än jag bestått någon på