177 med ny tillgifvenhet till honom sjelf. Och detta rop, som genljöd i hans öron! Han försökte att hånle deröfver, men läpparne ville icke lyda honom. Hvart han vände sig, så ljöd det ännu, det starka, mångstämmiga, upprepade: »Gud välsigne baron!» Och allt under det han tyckte, att han endast led och våndades, smög det sig in i hans hjerta en enda liten känsla af vekhet, af välvilja, och denna erfarenhet, så ny för honom, bredde liksom en mantel af stillhet öfver hela hans varelse. Det kom öfver honom en vanmakt och en svaghet, som hos ett barn, så mäktig var brytningen i hans starka natur. Han nästan fruktade för sig sjelf och erfor ett lifligt behof att höra en menniskoröst; — han sträckte ut handen och ringde. Det visade sig snart en äldre qvinna på tröskeln. Hon var klädd i en hvit mössa med veckadt krus kring ansigtet, ett bredt förkläde, som nästan skylde hela hennes drägt, och en bomullshals-duk, som efter gammal sed var satt i kors öfver bröstet. Det var hans hushållerska. »Så-å, du är uppe än,» sade Onkel Göran med ett eget blidt tonfall i rösten. »Vi äro ensamma nu, Sara, du och jag.» »Ja, baron Göran, och jag tycker för visso, att man kan andas lättare här i afton, än man kunnat på mången god dag.» »Kom och sätt dig här en stund, Sara,» sade han, »och säg mig orsaken hvarför du stannat qvar här, trots allt, som gjort lifvet bittert för dig. Hvarföre har du icke flyttat långt före detta, Sara?» »Flyttat,» sade gumman, »hur kunde jag väl det? Jag hade ju lofvat att aldrig lemna er.» »Lofvat — hvem?» »Ack, det var deri natten, som ni förbjudit mig att tala om. Men nu lyder jag er ej längre, baron Göran. Det är nog att jag tegat i tretiofem år. Det var här, just i detta rum. Ni låg i al-koven der.» »Hvilken alkov?» »Här,» och hon tryckte på en knapp i väggen och sköt med lätthet undan ett par dörrar, som på trissor gingo in i panelen och visade en djup alkov. »Den har varit stängd alltsedan, så ni har väl glömt den. Men här låg ni och sof så godt, då hon kom in till mig, resklädd, midt i natten och bad mig följa sig. Ack, hur hon vred sina händer, ack, hur hon qved! Hon låg på golfvet vid er säng, och lade sitt hufvud bredvid ert på kudden. Hon snyftade och kallade er vid de ömmaste namn. Ja, det kunde slita hjertat ur bröstet på en menniska att se.» Onkel Göran gick långsamt upp till fönstret och öppnade det. »Sara, sade hon,» sade gumman, som knappt märkte honom för