176 »Nej,» sade Onkel Göran med ett hånskratt, »jag vet mig aldrig gjort mig skyldig till att älska er.» »Ja, det är så det, och derför är det så konstigt. Det måtte väl då vara för det en plä’ stå efter det en inte kan få,» sade karlen med ett godmodigt skratt. »Den anmärkningen tror jag icke var så oäfven,» sade Onkel Göran något blidare. »Och nu tänkte jag fråga baron, efter han väl ändå inte kan hjelpa sig utan någon som passar en opp, om han inte skulle kunna låta min Johan komma i åtanka. Gossen är nu aderton år, och han är nästan vek för tyngre arbete. Jag tänkte med tiden kunna skaffa honom en vaktmästareplats i sta’n.» • »Han är din ende son, Matsson, och jag är just icke känd för någon lyckad uppfostrare. Vågar du anförtro honom åt mig?» »Ack, herr baron,» sade kusken enkelt, »jag har alltse’n han föddes anförtrott honom åt vår Herre, och det har gått väl tills dato. Han har också öppnat gossens ögon för ett och annat, så jag tror inte han ta’r sig något orätt för. Men di der tingestarne får han inte röra,» tilläde han, pekande på tärningarne, som ännu lågo qvar på bordet i rummet intill. »Det skall han icke behöfva,» sade Onkel Göran och reste sig upp. »Vi skola tänka på saken i morgon. Godnatt.» Karlen försvann och Onkel Göran gick in i salongen. Han tog tärningarne, gick till fönstret, öppnade det och kastade dem ut i buskarne nedanför. Men som han så stod i det öppna fönstret med den starka belysningen bakifrån fallande Öfver honom, höjdes plötsligt utanför ett starkt hurrarop. Hela gården var full af folk. Underrättelsen om Nilssons afskedande hade blixtsnabbt spridt sig Öfver hela godset. »Tack herr baron!» »Nu blir det andra tider!» »Lefve baron!» »Lycka till baron!» »Nu blir det annat lif i arbetet!» »Ingen blod-sugare mer!» ljöd det i ett oredigt sorl af röster om hvartannat, och en qvinna, som stod tätt under fönstret, räckte upp bafnet, som hon hade i armarne, emot honom, och ropade högt: »Gud välsigne baron!» och en hel korus stämde in i ett väldigt rop: »Gud välsigne baron!» Onkel Göran hviftade med handen, stängde fönstret, lade sig på soffan och erfor en ovanlig och obehaglig känsla af blygsel öfver sig sjelf. Denna enkla hyllning, som han ej var värd, brände som eld i hans samvete. Han hade i åratal pinat dessa menniskor, må vara att det skett medelbart, och ändå voro de villiga att vid första anledning kasta skulden på en annan, som det varit en nedrighet af honom att så länge behålla, och vände sig