181 tionella, som öfverallt möta oss hos Wadman, utgöra just en af hans förnämsta »attractions». Ej sällan doftar också emot oss ur hans dikter en finkänslighet, en glöd och värme, som så lätt förenas med den yttre grofheten hos oss, kontrasternas folk. Äfven formens hårda skal bräckes ibland och en smältande vekhet intager den vanliga skroflighetens plats. Allt visar, såsom vi nyss sade, att Wadman tillhör våra nationella skalder och derför länge skall lefva qvar i sitt folks minne. Bret Harte, Gabriel Conroy. Öfversatt af M. Ä. Goldschmidt. 1, 2. (Sthlm 1876). Skulle man vilja hafva en lefvande kontrast till en af de nyaste franska romanerna, med deras fina själsanalyser, deras en smula murkna innehåll, deras glänsande, afrundade form, deras glatta stil — då må man taga »Gabriel Conroy» i handen. Detta arbete af den redan berömde novellisten är hans första större komposition och det eger derför ett ej vanligt intresse. Dermed också sagdt att det eger ej vanliga fel, åtminstone för den, som endast känner våra salongsromaner. Hvilken lös sammansättning, hvilka »luckor i bevisningen», när det gäller att utreda händelsernas gång! Hur litet han bryr sig om, denne amerikanare, att intressera vår sinlighet, att räsonnera öfver djupsinniga psykologiska gåtor, att förgylla lasten eller gifva oss »sfinxer» att utgrunda! Hvilken stil, hvilken form! Och ändå! Ni ryckes genast med i händelsernas gång, taflor af det gräsligaste allvar upprullas för edra blickar ; ni befinner er midt i ett läger af emigranter, som hålla på att svälta ihjäl. Från äfventyr till äfventyr, från intrig till intrig leder förf, er genom en labyrint, som ni aldrig hinner utfundera. Och hvilka mästerliga landskapsscenerier, hvilka lefvande taflor från en begynnande odling, med all dess råhet, dess godhjertade oförskämdhet, dess förening af tygellöshet och uppoffringar! Ni är som under en förtrollning: ni inser hur orimligt det är att låta er fantasi löpa bort med ert lugna förstånd, men — ni kan ej slita er lös. Sådan är den äkta diktningens magt, äfven när hon, såsom här, lider af fel i konstens tekniska sida. Bret Harte har med detta arbete stadfäst sitt rykte som en af vår tids mest framstående skildrare. Hvad som felas honom i kompositionsförmåga skall han tvifvelsutan snart lära sig, i synnerhet som han tydligen besitter ganska omfattande studier i den europeiska romanlitteraturens bättre verk. Bibehåller han dertill all den friskhet i färg, all den trohet i teckning, som hittills utmärkt honom, så få vi säkerligen i Bret Hartes blifvande berättelser helsa verk af betydelse ej blott för den närmaste samtiden. Walter Scotts Romaner. Illustrerad upplaga, utgifven af d:r M. A. Goldschmidt. Haft. 1—4. (Sthlm 1877).