190 des, någon röstbegåfvad gäst föredrog visor på franska eller svenska. Båda språken äro rika på sådana, utmärkta både till musik och ord. Der Karsten var gäst kom ingen annan i fråga att låta höra sig och han gjorde det gerna. Under första hälften af 1820-talet fogade lyckan så, att förf, häraf icke så sällan fick deltaga i dessa af Karstens närvaro och sång förskönade samqväm. Han sjöng oftast franska Cliansons af det lätta, erotiska slaget, någon gång några af Franzéns vackraste sånger. Alla utförde han med utmärkt deklamation, mycken finhet, utsökt smak och känsla. En dag, efter en god middag, vid hvilken han sjungit och intagit alla, voro vi några som grupperade oss kring honom och sade honom säkert af alla upprigtigt menade förbindligheter. Talet fördes småningom på teatern, och någon komplimenterade honom för hans ypperliga framställning af konungaroller. »Jag är alltid kung», yttrade Karsten med den lugnaste och naturligaste uppsyn man ville se. En annan inföll härvid — på franska, som man visste han satte värde på att man talade med honom — »Om le Roi de khar-monie». — »Cest cela, mon cher monsieur», genmälte han med en olympisk nick och lade beskyddande sin hand på den talandes axel med den mest godmodigt nedlåtande min i verlden. I sitt enskilda lif var Karsten aktningsvärd och värderad. En polsk sångerska och skådespelerska af betydenhet, som derjemte var en utmärkt harpspelerska och 1782 här anstäldes såsom »första actrice och sångerska», Marianne Sophie Stelenowska blef hans maka, verkade i mer än 20 år vid hans sida, och blef genom honom stammoder för en hel ätt af konstnärer och konstnärinnor, dock icke i hans och hennes konstart. En italienare, utmärkt för sin dans och föregången äfven hos oss af sitt rykte, Filippo Taglioni, född 1777, anstäldes 1803 såsom premierdansör vid Kongl. Operan; han blef samma år gift med Kar stens äldsta dotter Sophia, som aldrig uppträdde offentligen i någon egenskap. Deras dotter, född 1804 i Stockholm, blef den verldskunniga Maria Taglioni, danskonstens er-kändt största mästarinna på sin tid, som äfven här, vid ett besök 1841 hos den ännu lefvande mormodern, gaf föreställningar på Operan, gjorde vår hufvudstad yr i hufvudet och efter slutad representation, som stundom egde rum middagstiden, en eller flere gånger drogs hem i sin hyrvagn af hänryckta enthusiaster, hvilka högst egenhändigt frånspänt hästarne. Hon skapade den ädla, kyska dans-konsten, eller rättare: hennes far skapade och hon utförde hans öfver hela Europa ryktbara skapelser. Det heter om henne, att »hon »hyllade på en gång skönheten, sedligheten och naturen; oupphun-»nen är hon i hvad man förstår med det tekniska uttrycket »Eleva-