189 sterskap, och. stämman hade i de lägre tonerna volym, en vacker klang och all behöflig kraft. I sången som i spelet tillhörde Karsten naturligen franska skolan, men hade mycket litet om något af dennas forcering af scenens pathos. Hans ställning och rörelser voro plastiska och detta på ett utmärkt sätt. Der han (såsom Oedip) blind och stödd på Antigone framstaplade i sin grekiska drägt och kände framför sig med staf-ven, var hans hela figur så formskön, så antik, att han till illusion återgaf dessa forntidens bilder, som befolka museerna i »den eviga staden», i Roma la Santa. Karstens gestalt var hög och ädel, hade ett majestät och en hållning som den behöll äfven utom scenen, utan att deri egentligen -låg något sökt eller tillgjordt, ehuru det ofta icke fullt harmonierade med stället eller omgifningen. Hans oafbrutna kunglighet i skick och åtbörder omtalades stundom på ett sätt som var, om icke kritik, åtminstone något ditåt, hvarom följande på sin tid mycket spridda anekdot må vittna. Han spelade med stor framgång, såsom alltid, titelrollen i en mycket omtyckt operett: Fiskaren, med musik af Bruni. En dag, efter spektaklets slut, frågade han en händelsevis anträffad kamrat, den utmärkte komikern, sångaren och dansören Louis Deland, — »nå, hur tycker du jag spelar Fiskaren?» — »Som en Kung», blef det något dubbeltydiga svaret. Karstens hufvud var välbildadt, kanske — lika som Lablaches — något stort i förhållande till figuren som sjelf var ingenting mindre än liten, men dragen voro derefter och ganska regelbundna; då skadar icke ett stort hufvud intrycket af det hela. Ögonen voro stora, sköna och själfulla. Bilden i sin helhet påminte ej obetydligt om Goethe, sådan han framställes i de bekanta statuetterna. I umgänget var Karsten en särdeles angenäm, fin och intressant man, dock något bortskämd af mycket fjäs och firande och med de småfel som deraf härröra. Sättet var, som nyss sades, något kungligt, men harmoniskt och med god, äkta Gustaviansk ton. Hans samtal var i tidens ande, långt ifrån djupgående eller egentligen skarpsinnigt, deremot lätt, elegant, fyndigt, icke utan genialitet. Smicker tålde han med besked och sväljde äfven det mest hyper-boliska med en bonhomie, ett vårdlöst välbehag, som hade det varit det naturligaste i verlden. Hans bildning var väl ytlig, men ingalunda klen för den tid och det samhälle som fostrat honom. Franska litteraturen kände han temligen och talade »språket», såsom det då och länge efteråt katäxokän kallades, med behag och lätthet. Det var en sed under första tredjedelen af vårt århundrade att vid större, då alltid sittande middagar och medan deserten servera-