192 En dag i ett engelskt hem. IV. Middagen. Klockan är lialf sex. Jag är uppe i mitt rum och gör mig enligt engelskt bruk i ordning till middagen d. v. s. jag kläder mig omsorgsfullt och framför allt tvättar mig. Den judiska tvagningen kunde ej i en rättrogen farisés hus vara strängare iakttagen än denna engelska tvättningsprocess före hufvudmåltiden är i hvarje engelsk »gentlemans» hem. Mångenstädes, såsom t. ex. just i London och dess omedelbara grannskap och äfven i alla fabriksstäder, är den också en nödvändighet i följd af den vidklibbande sot, som afsöndrar sig från stenkolsröken (och som äfven ofta gör dagligt ombyte af linne oundvikligt). Hvad frack och hvit halsduk beträffar, så behöfdes sådant visserligen aldrig hos Mr. L. annat än vid mycket högtidliga tillfällen; men i mera aristokratiska hus torde denna middagskostym ännu vara oeftergiflig äfven i djupaste hvardagslag. Åtminstone vet jag, att, då jag en gång tillbragte en vecka hos den i Sverige så allmänt bekante rike C. på hans präktiga landtgods vester om London, kom man hvarje dag ned till middagsbordet icke blott i frack och hvit halsduk och hvad dertill hörer, utan äfven i hvita glacéhandskar. Också kallades man der till middagen icke med en vanlig klocka utan med en stor »gong-gong», hvars dånande slag genljödo i hela huset som en »klämt-ning med storklockan». — Det föreföll mig som om man härmed afsett att bibringa en rätt högtidlig middagsstämning. Var detta syftemålet, så lyckades det åtminstone med mig, ty jag kände mig nästan hemsk till mods, när jag under dessa klämtslag långsamt skred utför trapporna i mina hvita handskar. Men återvändom till mitt rum hos Mr. L. Medan jag är sysselsatt att ta på mig bonjouren, hör jag en gäll hvissling från gården. Jag tittar ut: det är gubben L. som på detta sätt enligt sin vana tillkännagifvit sin hemkomst och nu med raska steg går fram mot förstugutrappan. Mrs. L. har skyndat ut vid den välkända signalen och möter sin man med en strålande välkomsthelsning — hvarpå de arm i arm försvinna in i förstugan. Denna lilla scen passade jag alltid på att få se från mitt fönster vid middagstiden — det var en lefvande genretafla, som jag tyckte om. Om en liten stund hörs en hurtig ringning — och den äldste af sönerna, som