193 kommit med en senare trän, träder in, synbarligen lika glad som fadren att åter vara hemma. Han ser mig i fönstret, tillropar mig ett gladt »halloo doktor»! •och skyndar in att göra sig i ordning för middagen. Jag är nu färdig, och som klockan blott fattas några minuter i sex, går jag ned för trapporna. Då jag dervid passerar badrummet, som är beläget en trappa upp, ser jag genom den halföppna dörren den nyss hemkomna sonen ifrigt sysselsatt öfver ett af de halfrunda marmortvättfat, som der äro anbragta i väggen, hvart och ett med sin för-silfrade kran ofvanför. På motsatta sidan af rummet står Mr. L. sjelf fullt klädd framför en spegel. Han har redan hunnit att taga sig en dusch, och, medan han nu står der och borstar sig i håret, ser han så glad och skinande ut som ett nybadadt barn på julafton. När jag kommit ned på förstugutrappan och der solat mig ett ögonblick bland blomstervaserna under väntan på middagsringningen, hör jag i stället en ny ringning från gårdsporten, och nu inträder den återstående sonen, åtföljd af tvenne unga herrar. Dessa har han tydligen på eget bevåg tagit med sig, ty jag hade hört af Mrs. L., att ingen främmande, som hon visste af, väntades till middagen. De båda främmande herrarne se emellertid ej det ringaste besvärade ut af medvetandet att ej af värdinnan vara väntade, utan gå pratande och skrattande in med sin vän och föreställas för Mr. och Mrs. L., som om ingenting hade passerat. Äfven Mrs. L., som i dag ser dessa objudna middagsgäster för första gången i sitt lif — tycks taga saken lika lugnt som de sjelfva, mottager dem med •ett vänligt leende och har ej ens en förebrående blick för sin son. Denne ilar derpå med sina gäster uppför trappan och in i badrummet — der de alla tre endast ha tid att göra en brådskande toalett, ty nu på slaget sex ringer middagsklockan: — den väntar hvarken på hemfolk eller främmande. Oväntade middagsgäster, ankommande såsom dessa i sista stund i sällskap med någon af familjens medlemmar eller rent af på eget bevåg, så vida de tillhöra familjens umgängeskrets, tyckes i England vara något mycket vanligt. Ja, i »Little Dorrit» af Dickens se vi vid ett tillfälle, huru en ung herre, Mr. Gowan, icke blott sjelf kommer objuden till middag i en familj, der han umgås, utan äfven vid sin ankomst helt obesväradt tillkännagifver, att han tillika bjudit en af sina vänner Mr. Barnacle, en person som hans värdfolk aldrig sett och detta upptages af dem snarare som en artighet än tvärtom. Mr. Barnacle kommer och mottages som en vän, — hvad skulle nu en] värdinna i Sverige säga om något dylikt? — Nej, låt oss ej ens tala om ett sådant tilltag som Mr. Gowans,