196 Nåväl! — allt det der, som uppräknades, låter just ej för svenska öron som en hvardagsmiddag, och dock är det en sådan. Det är, såsom jag an tyd t, den engelska hvardagsmiddagen i välmående hus öfverhufvud, naturligtvis med en eller annan obetydligare modifikation i enskilda fall. Endast vid mycket stora middagsbjudningar på kort tyckes den nämnda matsedeln undergå någon vä-sendtlig förändring — ja, då går allt till på fransyskt sätt, då får det franska köket släppa till både sin konst och sina konsttermer, och ofta ligger då vid hvarje kuvert ett litet »carte» eller »menu» tryckt på fint tjockt velin med förgylda kanter och inpressade ornamenter och fransyskt från början till slut. Jag har just ett sådant kort i detta ögonblick liggande framför mig, ett minne fråu ett besök i England 1867, och ehuru franska matsedlar visst ej äro något ovanligt äfven vid festmiddagar i Sverige, så torde denna möjligen erbjuda ett och annat af särskildt intresse. Öfverst står i granna färger familjens vapensköld och detta oaktadt värden var en högst ofrälse vinhandlare (hvarom mera nedanför). Härpå följer i stor stil »Ménu du 1 Mars 1867» och derefter sjelfva den franska matsedeln, som är indelad i tvenne stora hufvudafdelningar,. »Premier service» ochl »Second service», den förra innehållande 10* rätter, den senare 11 (summa 21 olika rätter mat), alla med namn det ena grannare än det andra såsom: »Turkan du Merinhue ä la Chantilly», »Printannier clair å la Lucullus», »Favarois Célestine»^ »Leau T orange Tangerine» och annat sådant, som för flertalet af de engelska gästerna helt säkert var lika obegripligt som kinesiska. Men så är det: när det skall vara riktigt fint, måste man äfven i England äta efter obegripliga matsedlar: ty äfven de stolta engelsmännen, som icke i afseende på andra moder vilja böja sina nackar för fransmännen, göra det dock på ett område neml. i köket n. b. det högre ((vetenskapliga» köket. — Nederst på kortet står slutligen familjens adress, dess husnummer och gata. Men den der ofrälse vapenskölden torde ha väckt min ärade läsares nyfikenhet. Alltså ett litet ord till förklaring, äfven med fara att Mrs L:s middag kallnar under tiden. Saken förhåller sig så: det är i England en allmänt spridd fåfänga att, utan afseende på om ens namn är lika plebejiskt som Andersson, Pettersson och Lundström, antaga en familjens vapensköld eller åtminstone, och detta är det vanliga, en s. k, crest (hvilket egentligen betyder »tuppkam», sedermera det vapenmärke som tänkes anbragt ofvanför sjelfva skölden). Denna crest, vanligen någon djurbild af ett visst »heraldiskt» yttre, anbringas naturligtvis på familjens servis, brefpapper,. livré, vagnar, m. m. I allmänhet torde hvarje välmående familj i