197 England af s. k. bättre klass ha ett sådant vapenmärke. Hos somliga är väl det antagna vapenmärket gammalt, kanske från förra århundradet, kanske tidigare; hos andra åter är det tilläfventyrs mycket färskt, måhända antaget af nuvarande husfadern vid hans, bosättning af den enkla anledning, att han just hunnit komma sig upp och trott sig med ett dylikt tecken böra göra sitt inträde i verlden som »gentleman», liksom många före honom. Och ehuru det visserligen hör till saken att i hvilket fall som helst ge sig ton af att vara af s. k. »gammal god familj», så må vi dock ej tro, att man genom en dylik »crest» vill tillvälla sig rätten att anses som verklig adel — nej, så förmäten är man icke, dertill tronar adeln i England för högt, och ett sådant bedrägeri skulle för öfrigt der icke lyckas så lätt som det t. ex. lär göra i Frankrike. Nej, man gör snarare som barn, hvilka kläda ut sig med pappersguldstjernor och hjelmar för att till sin egen förnöjelse och uppbyggelse leka riddare. Och man förstör ej heller den oskyldiga leken för hvarandra. Det är nemligen en genuint engelsk svaghet denna sträf-van att, om också blott med dylika medel, ge en smula sken af vigt åt sin familj? och Mr. Williams; eller hvad han må heta, lem-nar gerna Mr. Jones i ostörd glädje öfver sin fläckta örn, blott han sjelf får behålla i fred sitt lejon på två ben. Allt detta kan nu synas förvånande hos en så allvarlig och praktisk nation som den engelska, men det blir det mindre, när vi se det i sammanhang med vissa andra förhållanden, såsom nationens öfvervägande konservativa hållning, den rika och mäktiga adelns ofantliga »prestige» och deri med adelsförgudningen sammanhängande fåfänga. — Föreställom oss nu för ro skull, att en herre med t. ex. namnet Pettersson här i Sverige lade sig till med ett vapen, exempelvis i form af en drake med krona och anbragte denna på servis, betjent-knappar, brefpapper, sigill och matsedel, utgifvande det att vara familjen Petterssons sekelgamla vapen. Hvad skulle bli följden?’ Jag har ej hjerta att skildra den arme Petterssons öde, jag vänder mig med medlidande bort från det förförande åtlöje, som genast skulle omgifva honom och skoningslöst tillintetgöra hans sköldemärke och hans skimrande illusioner. Och efter denna långa utflygt är det nu hög tid, att vi återvända till Mr. L:s middag. De båda främmande herrarne hafva efter sin hastiga toalett inträdt i »the drawing-room», hvilket, såsom redan är antydt, i Mr. L:s landtliga boning befann sig i bottenvåningen vid sidan af matsalen. De inträda utan några ceremonier: ingen betjent öppnar dörren och’ skriker ut deras namn, såsom annars är så vanligt i England, ty Mr. L. är ej svag för sådant —