202 väl tro, att menniskorna blifvit tokiga. Visst är åtminstone, att om jag vid den nu skildrade middagen flyttat öfver min tallrik till en af de främmande, som var min granne, så hade han visserligen tagit mot den och behållit den, — men jag hade efter all sannolikhet blifvit utan mat. Min handling skulle hafva tagits som en vägran att smaka något af den framsatta rätten, och i England har man i dylika fall sin frihet, man blir ej trugad att äta annat än man vill. Ja, »trugandet»! der ha vi en annan svensk osed, som i England är fullkomligt obekant, och hvars frånvaro derstädes icke litet bidrager att öka trefnaden vid bordet och, tilläggom, helsan och välbefinnandet i allmänhet. Ett enkelt »no more, thank you» till en engelsk värd betyder mer än tusende »nej, jag tackar» till en svensk värdinna. Man hör visserligen allestädes nu för tiden i Sverige sådana fraser som: »vi ha alldeles lagt bort att krusa här i huset», »vi truga aldrig;» — och erkännas måste, att det icke längre anses höra till »god ton», hvilket ock torde vara orsaken, hvarför de nämnda fraserna så ofta upprepas; — men ett säkert faktum är det i alla fall, att krusandet och trugandet ännu florerar i många hyggliga och bildade hus i Sveriges landsorter. Hvem har icke någon gång, ja, måhända helt nyligen, varit vittne till att en i öfrigt fin värdinna, kanske i samma andetag som hon uttalat de der berömvärda principerna tillämpat dem på ungefär följande sätt: »Får det inte lof att vara lite mera, herr Svensson?» »Nej, jag tackar». »Jag trugar aldrig------------— bara en liten bit?» »Nej, jag tackar». »Ja, men det är så oskyldig mat!» »Nej, jag tackar». »För min skull, herr Svensson»! (Svensson med en djup suck) »Nå, kan jag verkligen göra fru Pettersson någon glädje, så» .... Och dermed tar den olycklige och mätte Svensson för sig — såvida inte värdinnan redan hunnit att lägga för honom. Och nu utropar den segerglada frun förtjust: »Ack, hvad det var snällt!» — Men vi, som varit vittne till denna grymma scen, utropa bakom kulisserna: »Ack, hvad det var barbariskt!» Stackars Svensson får en högst orolig natt och en dålig mage, men fru Pettersson sofver ljufligt i det glada medvetandet, att hon fullgjort sina pligter som värdinna. Mr. L:s »claret» är förträffligt (ehuru han påstår sig ha betalt blott 11 pence buteljen till en vän i Bordeaux). Han ber sina gäster slå i åt sig och gör sjelf likaledes. »Help yourself!» är regeln