203 och dermed äro alla ceremonier slut. Det kan väl tyckas, att, då han i dag ser tvenne främmande gäster för första gången i sitt hus, borde han helsa dem välkomna i ett glas efter första rätten eller rent af hålla ett litet tal, såsom seden är hos oss, Nej, han gör intet af detta. Började han hålla tal, så skulle helt säkert hans familj och äfven gästerna sjelfva tro, att han fatt en skruf lös. Han säger ej ens under hela middagen så mycket som »toy our health!» •(som bekant ett gammalt engelskt, numera bortlagdt uttryck för vårt »skål!»), utan låter gästerna alldeles sköta sig sjelfva; och detta göra de också fullkomligt obesväradt, om ock med engelsk måttlighet. En engelsk värd har således ej samma bekymmer som en svensk: han njuter ett olympiskt lugn och hans gäster likaledes. Men dessa klinga väl åtminstone med hvarandra inbördes? Nej, hvar och en läppjar på sitt glas, när han behagar, utan att störa sina grannar; och middagen förflyter i stillhet under angenäm konversation. Alltså, och detta synes mig en ovärderlig fördel, är man vid en engelsk middagsbjudning helt och hållet befriad från denna högljudda korseld, som gör en svensk vinmiddag så orolig och tillläggom så farlig, jag menar den korseld, som i hastiga tempon låter ungefär på följande sätt: »Ett glas på fisken, bror Andersson» — »Brukspatron Svensson, får jag den äran?» — »Tillåter herr Grosshandlaren?» — »Mjuka tjenare, herr Kapten.» — »Stöt på Doktorn. Skål herr Doktor!» — och sedan: »Herr Andersson, får jag lof att göra en liten kontra-visit!» o. s. v. i oändlighet och ständigt allt högljuddare, till dess slutligen efter alla dessa visiter och kontravisiter alla ceremonier bortläggas, och man endast skriker om hvarandra: »Andersson!» »Doktor!» »Kapten!» alla röda i ansigtet och ingen fullt oberörd af bataljen. Visserligen förekommer detta lifligast på våra ungkarls-middagar, men någonting dylikt är väl icke heller på familjemiddagar så sällsynt. Den middag hos Mr. L„ vi i dag skildra, är visserligen en hvardagsmiddag, men må vi ej tro, att saken skulle ha gestaltat sig mycket annorlunda, om Mr. L. haft en middagsbjudning. Öfver-gången från hvardagsmiddag till middagsbjudning (n. b. när det icke är fråga om någonting extra fint i den franska stilen) är ju i England nästan omärklig: en rätt mat mer än vanligt och kanske äfven en vinsort till, och allt är färdigt. Derföre samma jemnmått i stämning och dryckjom, som utmärker hvardagsmiddagen. Allt går naturligt och stilla till: ingen stelhet i början och ingen uppsluppenhet i slutet. Men i Sverige, der man kastar om från en jemförelsevis mycket tarflig hvardagsmiddag den ena dagen till de fina