210 andra hästars, hvilka äfven noggrant namngåfvos och beskrefvos. Och lika roligt var det att höra dem disputera om, huru många skålpund en viss »jockey» vid den eller den kapplöpningen vägde mindre än en viss annan »jockey» vid samma löpning eller huru många hästhufvudens längd den eller den hästen kom före en annan (hvarvid åsigterna med afseende på någon bråkdel kunde variera); eller att höra en person, som sjelf kanske ej en gång var roddare, yttra sig med hänförelse om en viss båtbesättnings (crew’s) förträffliga årtag i ett vigtigt ögonblick vid den eller den kapprodden, eller i den minsta detalj redogöra för hvilken diet och hvilka kroppsöfningar årets blifvande kapproddare från Cambridge underkastade sig vid universitetet såsom jemförda med Oxford-männen och deras diet och öfningar af samma slag. En annan kunde be-skrifva mycket lifligt, i hvilket ögonblick lord X. såg räfven, huru många häckar och diken lorden satte öfver, hvilka af hans hundar uppfört sig bäst vid jagten, dessa hundars namn, färg, vanor och antagliga värde i penningar; och att ett par af dem nyligen blifvit af »his lordship» förärade till Prinsen af Wales m. m. Allt detta behandlas nästan som nationalangelägenheter och framställes och åhöres med det djupaste allvar och intresse. Och det är roligt att höra åhörarne vid sådana tillfällen under spänd uppmärksamhet då och då inflicka ett uttrycksfullt »indeed!» »Oh, really!» »Inever!» »did you ever» etc. I dag har hos Mr. L. efter middagen just dylika frågor kommit före, och en af hans söner, som tillhör en af Londons båtklubbar och täflat med framgång i mången kapprodd, tar fram och visar oss de priser han vid olika tillfällen vunnit — utgörande silfverbägare af hvarjehanda storlekar, kuverter af silfver m. m. Dessa gå nu ur hand i hand, och han tar under tiden till ordet, slösar på roddtermer af alla slag och blir för en stund dagens hjelte; ty årornas idrott är liksom hvarje annan »sport» den engelske gentlemannens ära och prydnad. — Månne icke dylika manliga och stärkande idrotter äfven ibland vår ungdom borde komma till heders — om vi också ej tillegnade oss de öfverdrifter, hvartill engelsmännen på detta område helt säkert göra sig skyldiga? Men åter till samtalsämnena. Bland sådana förekommer ofta ett af mycken vigt och äfven specielt engelskt, som jag ännu icke nämnt; och jag far om detta ämne, i motsats mot de andra, bekänna, att jag fann det högeligen tråkigt. Jag menar engelsmännens nära nog andaktsfulla tal om sin aristokrati — om lorder och förnämiteter. Jag hörde ofta till och med sådana personer, som annars voro fördomsfria och tillhörde den liberala rigtningen med en viss afgudisk vördnad göra reda för den eller den unge lordens