209 komiska händelser, med andra ord i alla de fall, då för oss svenskar en viss liflig högljuddhet och en högt uppdrifven tonvexling är så naturlig och vanlig, tala de alltid lugnt nästan blott halfhögt, så att deras tal stundom liknar ett doft mullrande. Det synbart likgiltiga lugn, hvilket i början torde förefalla den svenska lifligheten en smula retsamt, ger dock deras tal en ro och en trygghet, som småningom blir både behaglig och förtroendeväckande och ökar dessutom i en förvånande grad effekten både på det glada och det allvarliga området. Naturligt är äfven att för detta lugnt flytande tal och för hela det engelska lynnet illa passar sig inblandandet af dessa hetsiga och råa svordomar, som i svenska mäns samtal synes vara en oeftergiflig krydda. Engelsmän äro för ärliga och sannings-älskande att behöfva styrka sina ord med svärjande; de äro för lugna for att svärja som utbrott af häftighet; de ha för god takt och uppfostran för att blott för ro skull smutsa sitt tal dermed, och de äro till slut för mycket praktiska för att öda tiden på onödiga förbannelser. Också hörde jag sällan eller aldrig någon svordom i ett sällskap af »gentlemen», med undantag möjligen af utropen »OA/ damn H!d — y>Oh, hang ith> — DWhat the deuce . ..» hvilka stundom förekommo i lifligare ungkarlskretsar; men hvad är sådant småplock mot våra unga herrars mustiga eder? Ej heller hörde jag mycket detta tanklösa användande af Guds namn, som hos oss är lika allmänt om icke ännu allmännare än svärjandet. Allt detta bidrager i hög grad, i mitt tycke att göra den engelska samtalstonen behaglig äfven bland män. Men, för att nu komma till den andra frågan, hvad utgjorde i allmänhet engelsmännens älsklingsämne? så kan derom mycket sägas. De samtal jag under och efter middagen åhörde eller deltog i, rörde sig visserligen rätt ofta liksom hos oss kring politik, socie-tetslif och skön konst — men kanske ännu oftare kring sådana ämnen, som för oss i allmänhet äro mera främmande, jag menar här framför allt engelsk »sport» af alla slag, såsom »kapplöpningar» (horce-racing), rodd (rowing), »cricket», »fox-hunting» och »pigeon-shooting» etc. och ofta äfven trädgårdskonst och blomsterskötsel. När något af dessa ämnen behandlades, voro engelsmännen i sitt rätta element, och en viss skymt af »excitement» tindrade i deras ögon. Det var lustigt att höra t. ex. herrar, som för öfrigt ej voro hästkarlar, med mycken värma yttra sig om den och den fullblods-eller halfblodshästen, tillhörande en viss lord, uppgifva hästens namn, och namnen på hans far och mor, hvilket år han föddes, vissa egenheter i hans vanor, hans utförda bedrifter vid det eller det tillfället och hans utsigter för framtiden o. s. v., jemförda med vissa