212 England särskildt London, sig uppehållande utländingar.* Kommer så härtill Englands så att säga förnämt afskiljda läge och för öfrigt dess industriella och kommerciella storhet, dess ofantliga rikedom, dess öfverlägsna makt på hafven, dess öfver alla verldsdelar utbredda verksamhet i civilisationens och filantropiens tjenst, för att nu icke tala om dess historia och litteratur; så blir det engelska högmodet kanske ej så oförklarligt, om ock derföre ej mera berättigadt. I viss mon torde väl äfven rent af okunnighet om utländska förhållanden kunna betraktas som en förklarande grund — såvida den icke snarare är en följd — af nämnda föraktfulla högmod. Denna okunnighet tyckes ej ens nämnvärdt häfvas genom den engelska skol- och universitets-bildningen. Åtminstone träffar man ej sällan akademiskt bildade engelsmän, som väl kunna med ledighet citera sin Horatius, Cicero och Homerus, men i fråga om de vigtigaste ele-menter i de kontinentala europeiska ländernas historia, geografi och kulturförhållanden visa sig vara mindre hemmastadda än mången liten skolgosse hos oss. Engelsmännen tycka äfven om att bele utländingen, och hvad de hos honom i all synnerhet finna löjligt, är hans lifliga åtbörder och mimik och hans höflighetsformer i sällskapslifvet; och är det i alla dessa fall fransmännen, som framför andra folk bereeda de fleg-matiske britterne det största nöjet. Härmandet och förlöjligandet af fransmän är ock för engelsmännen en outtömlig källa till munterhet (liksom förhållandet på andra sidan kanalen såsom bekant är omvändt). Nåväl, att engelsmännen i sin lugna flegma finna den utländska lifligheten löjlig, må vi ej förtänka dem; men det värsta är, att de häraf knappt göra någon hemlighet för utländingarna sjelfva. Ett exempel bland många ur min egen erfarenhet är roligt nog. Jag blef en dag i en familj i London presenterad för en ung Mr. X. Han hade ett särdeles hyggligt utseende, och jag inlät mig genast i samtal med honom. Ållt gick bra en stund — men plötsligt, då talet kom på min utländska börd, sade han mig midt i an-.sigtet och med fullkomlig kallblodighet, att han hos alla utländingar fann någonting »ap-likt» (monkey-like) i miner och åtbörder, som gjorde det svårt för honom att hålla sig från skratt, när han med sådana sammanträffade; och derpå började han — skrattarätt hjertligt. Hvem undrar, om jag blef litet flat och äfven en smula förargad, och att jag gaf honom en tillrättavisning, som jag ansåg väl-förtjent. Men sedan han derpå buttert aflägsnat sig, tog en af sö * Den som vill läsa en rolig och träffande skildring från engelsk sida af den lägre befolkningens föreställningar om ”foreigners”, hänvisar jag till en passage i Dickens ”Little Dorrit” kap. 25, der författaren framställer, hvilka tankar arbetarebefolkningen i ”Bleeding Heart-Yard” hade om utländingar.