213 nerna i huset, som åhört samtalet, och som var en mycket hygglig ung man, varmt hans parti, förklarande att han var en »perfect gentleman» och att hvad han sagt till mig var fullkomligt oförargligt och endast en yttring af sann engelsk rättframhet (true english frankness). — Ehuru jag tillhör den jemförelsevis mindre gestikulerande svenska nationen, hade jag redan före denna lilla händelse på grund af en och annan erfarenhet i samma rigtning funnit det nödvändigt att i engelskt sällskap vara mycket uppmärksam på mig för att ej genom för mycken liflighet i rörelse och tal väcka åtlöje. Att jag hädanefter blef det ännu mera, var naturligt —ja, den engelska flegman blef mitt ideal. Jag vakade strängt öfver armar, ben och ansigtsmuskler, lät ingenting öfverraska eller förvåna mig, talte i dämpad likgiltig ton och undvek för mycken höflighet. Efter lång öf-ning gick detta till slut helt naturligt, och jag lefde på det sättet i allt större fred och trefnad med mina engelsmän i sällskapslifvet. Onekligt är, att engelsmän i allmänhet hafva en benägenhet att rent af såsom en brist på belefvenhet och hyfsning betrakta allt hvad som i umgängeston och sätt att vara, ja i seder och bruk, ej är engelskt. De tyckas framför allt anse som en naturlig sak, att engelskt sätt och engelska seder böra strängt iakttagas af främlingar, som vistas i England. Men på sig sjelfva hafva de uppenbarligen ej samma fordringar i förhållande till andra folks seder och bruk under sitt vistande i främmande land. Tvärtom är det en bekant sak, att de, såsom det heter, »taga England med sig hvart de gå» och icke sky att oupphörligt ge sin ovilja tillkänna öfver att ej finna allt på engelskt sätt. »Do in Rome as Romans do» (svarande mot vårt: »man tar seden dit man kommer») är ett ordspråk, som de ofta uttala, men sällan tillämpa. Att visa hvarje annat civilise-radt folks skaplynne lika mycken aktning, som de å deras sida fordra för sitt eget, anse de måhända ovärdigt den sjelfständige och rättframme engelsmannen. I detta fall röja de en äkta naiveté — en sådan, som endast kan uppkomma af den blindaste nationalegenkärlek. Jag har nu grälat dugtigt på mina kära engelsmän, derföre att de gentemot utländingen alltför mycket sätta sig på sina höga hästar; men jag behöfver väl ej påpeka, till förekommande af missförstånd, att hvad som här blifvit sagdt ju endast gäller dels i allmänhet engelsmännens oskyldiga föreställningar om, att de utgöra en högre och ädlare race än den öfriga menskligheten, dels särskildt deras sätt att betrakta den för dem främmande seden och karak-teren och att i engelskt sällskapslif eller äfven annars vid tillfälligt sammanträffande behandla den för dem obekante utländingen. Att för öfrigt den allvarliga och i grunden högsinta engelska nationen har ett öppet öga och hjerta för allting i utlandet, som är af mera