214 menskligt intresse, vare sig personligheter eller företeelser, det är så naturligt och äfven så kändt, att det knappt behöfver nämnas; och lika klart är också, att den manliga och ärliga trohjertenhet och den ädelhet, som djupt under den engelske gentlemannens sträfva och kalla yta är ett utmärkanpe drag i hans karakter, äfven uppenbarar sig i hans personliga umgänge med de utländningar, med hvilka han af en eller annan anledning knutit närmare bekantskap. Ja! detta senare torde just mången svensk, som på resor sammanträffat och gjort bekantskap med enskilda engelsmän kunna med glädje intyga. Och om vår svenske resande kommit så långt, att han besökt dessa personer i deras hem i England, så har han helt säkert fått erfara hvad sann engelsk gästfrihet vill säga äfven när det gäller utländingar. Det är vid sådana tillfällen ej sällsynt, att ett »bed-room» ställes till den utländske vännens disposition för veckor, för månader, som han behagar. Man gör visserligen ej något väsen af honom, man visar honom ingen extra uppmärksamhet, men han är hjertligt välkommen, när helst han vill komma och slå sig ner, och han behandlas som en medlem af familjen. Jag har af ett dylikt fall, ja fler än ett, allt för grundlig erfarenhet sjelf för att ej med hjertlig tacksamhet erkänna det. — — — — — — — — — — Och detta påminner mig, att jag just nu är sysselsatt med skildringen af en dag tillbragt i en älskvärd och gästfri engelsk väns hus, och att jag midt i denna skildring gjort en längre utflygt och tappat bort tråden. Ursäkta att jag frågar, hvar voro vi egentligen? — Jo, — i Mr. L:s matsal, efter middagen; och det är då i sanning hög tid, att vi dit återvända, såvida för öfrigt Mr. L. och hans herrar haft tålamod att der invänta slutet af mina långa betraktelser. Låt oss titta in för att försäkra oss, om de ännu äre qvar. Jo, ganska rigtigt! De sitta alla lugnt på sina platser och samtala och röka, precis som när vi lemnade dem. De ha också god tid. Först en dryg timme efter damernas försvinnande ser Mr. L. på klockan och anmärker, att den är öfver half nio; och då man på samma gång hör pianomusiken klinga allt mer inbjudande från »the drawing-room», så äro alla villiga att bryta upp, när Mr. L. nu af-bryter samtalet med det sedvanliga: »Gentlemen, let us join the ladies» (Mina herrar, låt oss uppsöka damerna). Och efter all välfägnaden stiga vi nu upp utan att med ett ord tacka värden, ja, utan att ens nicka åt honom, när vi för sista gången läppja på våra glas och skjuta bort stolarne; och om någon af oss sedan vid inträdet i förmaket bockade sig för värdinnan eller toge henne i hand i afsigt att tacka henne för maten, så skulle hon helt säkert ej förstå detta bättre än att hon svarade »good night!» _______________________________._____ N. P. Ödman.