218 Denne Pehr Luth, hvilken 1761 kom till Upsala som student, tyckes under sina studentår gjort sig känd och erkänd som vitter författare. Man finner honom nämligen såsom medlem af det vittra sällskapet Apolloni sacra, i hvilket han invaldes på hösten sjelfva instiftelseåret 1767, ehuru han ej »introducerades» förr än den 8 April 1768. Här tyckes han hafva utvecklat en viss verksamhet, ty af sällskapets handlingar för den 3 Maj 1771 finner man angående då skedda Præsesval att »eftersom så väl Herr Magister Luths egna förtjenster inom samfundet voro både allmänt kände och äfven utmärkte, som ock välbemälte Herr Magister näst efter de1 uppförde herrar egde på förslaget de flesta rösterna, förfrågade sig Herr Præses om icke våra Lagar och äfven samfundets förtroende tillägnade Herr Mag. Luth det efter Adjunkten Hydrén lediga rummet: hvilket af samteliga Ledamöterna enhälligt bejakades». Detta præsidium bibehöll han till den 12 Maj 1772, då han aflemnade det »med ett ganska vackert tal på bunden svenska, som innehöll öfversättning af Boileau’s l’Art Poètique». Luth, som 1767 promoverats, blef två år derefter Litt. Hum. Docens i Upsala, och slutligen Lector i Skara, ständigt egnande mycken tid åt litterära sysselsättningar. 1774 höll han Tal öfver Hertig Carls formälning, liksom han redan under sin Upsala-tid 1769 medelst ett tal på svensk vers firat Adolf Fredriks silfver-bröllopsdag. Flerfaldiga historiska arbeten, dels original, dels öfversättning, samt tvänne pris, utdelade af K. H. W. och A. Academin, vitna om att han blef sin ungdoms böjelse trogen. Först 1836 afled han vid 92 års ålder, sedan 1817 tjenstfri och hugnad med Professors n. h. och v. Det af hans arbeten, som utgör föremålet för denna uppsats och hvilkets stora likhet med Dumboms lefverne är här och der så tydlig att den ej särskildt behöfver påpekas, lyder sålunda: Om Er behagar, kom och hör Historien om Sigurd Sälle; Ty om hon Er ej ledsen gör, Så tör hon roa Er i ställe. Herr Sigurd, Don Ranudo lik, Båd’ fattigdom och anor ärfde; Men blef allt mer och mera rik Ju mer han pengar sig förvärfde. Han sprang ej förr n han kunde gå; Hans barndom allas undran väckte,