219 Han satte aldrig hatten på, Att han sitt hufvud ej betäckte. Att resa var hans största ro; Då slapp han ej att ute vara, Men bodde städs i Örebro Och var ej hemma uti Skara. Om Jule-afton åt han bäst Och det var qvällen före Juledagen. I kyrkan hörde han sin präst, När han ej var af sömn betagen. Vår hjelte skötte väl sitt glas, Han var ej van med magen klemma; När han var borta på calas, Så var han svår att träffa hemma. Af alla ålderdomens ljus, Som han hört nämnas af de lärde, Den först fann upp att ta sig rus, Han billigt höll i största värde. Ty rus ger mod, och mod ju är Af det, som hjeltar gör, det första; Stor sak i den, som vett oss lär, Fast man vet allt, så kan man törsta. Han trott att Greska och Latin Ej någon man i värde sätter; Och när man vatten slår i vin, Att vinet då ej blir dess bätter. Han höll ej det för bästa sätt, Att dömma först och sen ransaka, Och förr n han smakat vinet rätt Han höll för samvetsak det vraka, Ur Swerige var ej denna man, Ty satt han aldrig på Bastillen. Han var ock lycklig, när han vann; Då spelte han ej bort Codillen. En hvalfisk är emot en sill Som Sigurd i de skönas rike; Ja, om han ensam varit till, Så hade han ej haft sin like.