226 mig i en länge hyst tanke, den nemligen att det vore högst nödigt att nämnde tidnings theaterrecensent precist uppgåfve hvilken dag han besökt spektaklet. Hade så i nämnde nummer skett, skulle publiken blifvit underrättad, hvilken dag det var som Cendrillons roll passabelt och obetydligt spelades af en osäker och gauche aktris benämnd Frösling, en för hela Stockholms allmänhet förmodligen obekant personnage. Alla andra dagar än den, då herr theater-recensenten besökt operan, spelades denna roll af M:lle Frösslind med ett behag och en skicklighet hvilkas like man icke just så nyligen sett på vår seen.» Wallmark blef skrämd och recensenten ännu mer. Ödmjukare och mera förödmjukad har väl aldrig någon recensent framträdt inför allmänheten än den alltid anonyme »scribleren» i följande rader som en eller annan vecka efter anfallet stodo att läsa i Journalen för litteratur och theater. »I anledning af gjorda anmärkningar bör jag tillkännagifva att Hr Utgifvaren af Journal för Litt:n o. Theat:n icke är författare till recensionen och således icke skyldig till de origtigheter den kan innehålla. Denna recension blef till honom insänd och hans åtgärd dervid har ej sträckt sig längre än blott till införandet af en granskning, på hvars rigtighet han förmodligen trott sig kunna lita.-» »Jag har sett senare representationer af Cendrillon och erkänner att jag då hos M:lle Frösslind hvarje gång tyckt mig finna anledningen till den tadlande anmärkningen, nemligen någon liten tvungenhet och timidité mer och mer försvunnen och att hon, enligt min öfvertygelse icke allenast spelat Cendrillon med sanning och naiveté, utan äfven med mycken värdighet och öehag verkstälde öfver-gången till den höga personnage hon derefter föreställer, med ett ord: att hon lyckats ganska väl hela rolen igenom». — Nu hade hon således aldrig varit »gauche», nej bevars, endast »timide» och »en liten statur», som hon behöll lifvet igenom »satte sig» numera ingalunda »emot» att hon »med mycken värdighet och behag» förestälde prinsessa. Ett ömkligare fiasco har väl knappast någon recensent gjort; också har] han ända till våra dagar, — så vidt kändt är, — förstått bibehålla sin anonymitet. Och härmed var polemiken slut; alltsamans utkom strax efteråt, samladt i en brochyr, dedicerad till m:lle Frösslind och benämnd Cendrilloniana. Hon fortfor 19 år att hänföra i Cendrillon, som med henne gafs omkring 70 gånger. Först 1830 lemnade hon rollen till Fanny Westerdahl, äfven hon sångerska och i synnerhet skåde