225 eller halfva nätter igenom vintern 1811 väntade grupper henne vid teaterns utgångar för att, som det sades, hissa henne och bära hem henne, hvilket en gång tyckes ha varit nära att lyckas, om man får tyda derhän ett yttrande i ett af tidens blad, att hon »blifvit öfverfallen (sic) på gatan af några illa uppfostrade ynglingar, som förorsakat henne ledsamhet genom sitt tampaktiga utbrott af nöje och beundran.» Det berättas att teaterstyrelsen mer än en gång måst inom operahuset åt henne improvisera sofrum, der hon fick hvila öfver natten för att undslippa sina vid utgångarne väntande beundrare. Hela tidningspressen, med blott ett enda undantag, uttömde sig i loford öfver henne. Undantaget var P. A. Wall-marks »Journal för litteratur och teater», deri en recensent under masken af verkligt, ehuru något svalt beröm, framkom med ett ganska giftigt klander, derur följande må anföras: kraftställena, här cursiverade: »Den personnage som mest interesserade var Cendril-lons. M:lle »Frösling» hade den lyckan att deri vinna ett odeladt bifall. Verkliga orsaken till denna framgång hos en ännu oöfvad aktris tycks ligga deruti att Cendrillon är en ung, vacker, naiv och gauche flicka, att ju mer aktrisen helt naturligen och utom theatern öfverensstämmer med denna modell, dess mer måste hon lyckas i denna roll och att M:lle «Frösling» är både ung, täck, naiv och litet gauche. En öfvad aktris skulle med mycket mer konst häri lyckas mindre, om hon saknar nyssnämnde egenskaper, af hvilka ingen mer än den sista är lätt att gifva sig. Att föreställa prinsessa var för M:lle F. något svårare; en liten statur och bristande öfning satte sig deremot.» Nu bröt, hos allmänheten och inom pressen, en väldig storm löst öfver den olycklige recensenten; man skref om »kritiska glasögon», herrar leg da för att nedtysta hvarje appleudissement», »vriden scribler» etc. och en del kastvapen träffade till och med, förtjent eller ej, mll:na Wässelius i de alltför genomskinliga uttrycken: »ett par afundsjuka sujetters intriger». Afund är ju vår svenska arf-synd, har man i alla tider sagt, — ehuur det tyckes som den ej saknades äfven hos andra folk. Den är obestridligen ett fult lyte, men medgifvas måste, att om något sceniskt arbete är egnadt att väcka den odygden till lif, så är det Cendrillon, der två sångerskor, som måste vara utmärkta for att utföra och uppbära sina roller, ouphörligen enligt sjelfva handlingens natur och utveckling underordnas den tredje såsom i all täflan besegrande dem. — Bland det roliga i denna polemik och som hörde till det minst arga voro följande rader af en recension i Askelöfs Polyfem. »Journalen för Litteraturen och theatern för i Tisdags har styrkt