228 marchais, kunde likväl ej rätt, — kanske just derför och såsom tysk — sätta sig in i andan af dennes frivola fast sprittande qvick-het. Deri lyckades Rossini bättre. »Djefvulen, verlden och vårt eget kött» lurar i hvarenda rad af Beaumarchais> komedier. I Mo-zarts Figaros Bröllopp är ofta ett djup af känsla, ett svärmeri, en idealisk lyftning, till hvilka texten ingen skälig anledning ger, hvar-med dock ingalunda förnekas att icke ton- och ord-dikterna ofta ypperligt väl sammanfalla i en mängd scener, t. ex. i ensemble-sakerne, i en del af Almavivas, Figaros, Trädgårdsmästarens partier m. fl. Om Chembin slitas de båda författarne måhända mest; just det gör rollen så svår och förklarar huru mängden af bildade, utan att göra sig rätt reda hvarför, sällan är fullt belåten med det sätt hvarpå den utföres. Aldrig har någon förlikat och förmedlat känslosamheten, det gryende libertinaget, det redan utbildade lättsinnet hos Beaumarchais’ page med det verkligt känsliga, svärmiska, trånande hos Mozarts Cherubin så som fru F. gjorde det. Hon sjöng sitt »jag ej vet hvad det är som mig plågar», så att man fick tårar i ögonen. — Och när Almaviva ryckte täcket af henne, der hon satt hopkrupen i ländstolen, blickade hon så förskräckt, men tillika så spe- och harmfullt upp emot honom, att man tydligen såg att ingen fruktan, inga skrupler skulle förmå afhålla den pagen från odygder. I fru F:s sång, som i hennes spel fans ingenting konstladt, intet effektsökeri, men effekt-ställen var hon känd att säga såsom ingen. Natur och naivetet har ingen af våra sceniska konstnärer egt i högre grad än hon, ingen mera ömhet och innerlighet i känslans uttryck, mera sprittande qvickhet och godlynt intagande skälm -aktighet i komiska partier. Tragiskt djup, glödande passion lågo deremot icke inom omfånget af hennes konstnärskap. Här upphör all likhet med m:me Trebelli. Man tänker sig icke ens fru F. såsom Acuzena. Fru F:s konstnärsbana slutade relativt tidigt, medan hennes sällsynta talang, ännu, åtminstone för talscenen, stod vid sin middagshöjd, ty redan 1834 förflyttades hon på »interims» pensionsstat. Hon återinträdde väl 1836 i ett slags activ tjenstgöring och qvar-blef i denna egenskap vid K. teatern i många år, men anlitades alltmera sällan. Undanskymmas kunde hon icke, men väl undanträngas, och det skedde så småningom. Möjligen hade slöhet hos teaterstyrelsen, möjligen ock intrigen, som aldrig slumrar inom teater-verlden, häri någon del; men andra orsaker verkade i alla fall härvid betydligt. Med Rossini och hans efterföljare på vår scen fick koloratursången öfvervigt och i den kunde fru F. ej täfla med yngre föimågor, enkom danade i den rigtningen. Repertoiren ombildades: