229 Dalayrac, Méhul, Berton, Isouard aflägsnades eller undanskötos. — Vid talscenen inträdde ungefär samtidigt ett liknande förhållande. Iffland-Kotzebueska skolan, med stora estetiska brister, men ock med stora förtjenster i komposition och karakteristik, utträngdes efter hand, och en repertoire, delad emellan det vildt rasande, passioneradt slitande och det behagfullt koketterande, på lysande toilett- och dekorationseflekter beräknade, blef med få undantag rådande. Dramat och konsten vunno väl icke härpå, snarare tvärtom, men det var i en viss mening något nytt, och i sin första fägring blomstrande fast icke större förmågor förstodo att göra sig det till godo. Teaterstyrelse och publik i förening glömde snart att de ännu till sitt förfogande egde en talang, som de nyss högt uppburit och som var ej blott användbar, utan utmärkt, endast man förstode att framställa den på rätt plats och i rätt ordning. Så försvann tyst och obemärkt fru F. från en scen, hvars stora prydnad hon länge varit och ännu länge kunnat förblifva. — I, så vidt kändt är, lyckliga förhållanden, hos en välmående, gift dotter i Göteborg, slutade hon sina dagar. Nils Akfwidsson. En dag i ett engelskt hem. v. Qvällen. När vi inträda i förmaket finna vi Mrs L. vid pianot och såsom åhörare icke blott hennes »niéce» utan äfven tvenne främmande damer. Dessa senare — efter allt utseende mor och dotter — äro i full »evering-dress» eller med andra ord klädda i låghalsade siden-klädningar och försedda med glittrande solfjädrar. Mrs L. spelar någon italiensk opera-musik af den flyktiga genren, och damerna, hennes åhörare, sitta tillbakalutade i beqväma stolar och samspråka temligen hörbart. Sedan vi bugat oss för de främmande fruntim-merna — och dessa flägtande med sina solfjädrar besvarat vår helsning något »languidly», för att begagna ett engelskt uttryck som här betyder ungefär »med behagsjuk liknöjdhet» — slå vi oss ned och