232 som ännu ej hört dem. Icke utan en viss förhoppning om framgång väljer jag således några af våra vackraste sånger. Men ack, under Neckens polska, med hvilken jag börjar, märker jag redan hemliga gäspningar och kallprat, och efter vår vackra folkvisa »Om dagen vid mitt arbete» hör jag den främmande unga damen, sedan hon sagt »very nice» till mig, hviska till sin granne: »OÅ how very miserable!» (åh, så jemmerligt), och till slut efter en Bellmans-idyll yttrar en af de främmande herrarne helt öppet, att alla dessa svenska sånger äro förfärligt melankoliska, och att han för sin del ej kan förstå dem. Att sjunga längre kan nu ej falla mig in, utan jag lemnar pianot nedslagen och förargad, dock mera å våra vackra sångers vägnar än å mina egna. Men nu ropar Mr L. till mig från sin stol: »Har ni inte någon lifligare melodi?» — »Någon lifligare! Ah jo, nog ha vi det.» — Jag funderade ett ögonblick, och derpå går jag raskt tillbaka till pianot, och nu drar jag i bara förargelsen till med — kan ni gissa hvad? — jo »Ritsch, ratsch filibom, bom, bom», och det så att det dånar i det engelska förmaket. Och se! nu har jag, utan att tänka derpå, träffat den rätta strängen. Allas anleten stråla upp. Allas hjertan anslås. Mr L. sjelf nickar takt och ler, så att tårarne tillra, och när jag kommer till knalleffekten »punsch» och den derpå följande reprisen, är det med möda, som det allmänna bifallet kan hejda sig till sångens slut, och när den är slut, höras från alla håll ropen: »very, very nice!» »delightful!» »charming!» »bravo!» »da capo!» Jag måste genast sjunga om den och med samma verkan. Min triumf är storartad. »Ritsch, ratsch» har lemnat James’ engelska slagdänga långt bakom sig: »Ritsch, ratsch» blir dagens lösen. James och hans bröder taga genast fram sina respektiva blås- och stränginstrument och lära sig i hast melodien utantill; och derpå sjunges »the charming Swedish song», som damerna kalla den, återigen om, denna gång kraftigt och med stor verkan accompag-nerad ej blott af pianot utan äfven af flöjt, fiol och ess-kornett — att nu ej tala om, att äfven Mr L. sjelf och de främmande herrarne stämma i med lif och lust, dels sjungande, dels hvisslande. För min egen del får jag säga att jag för skratt knappt kunde sjunga till slut. En sådan musik har näppeligen varit hörd i ett svenskt förmak och knappast heller en så allmän musikalisk hänförelse, och det är ett af mina märkliga minnen från England att jag der bevittnat bådadera. Men hur stämmer då detta med den engelska flegman, om hvilken vi så mycket talat? Jo, lika bra som deras »excitement» vid alla stora tillfällen, d. v. s. alla på det engelska lynnet särskildt anslående — och ett sådant var detta.