231 en uppsluppen vagabondart. Jag hade redan hört den vid positiv mer än en gång. Jag ser mig omkring på åhörarne: de tyckas alla belåtna. Somliga af herrarne gnola med, och till och med damerna gifva efter sångens slut sitt bifall tillkänna genom en viss tonvigt på sitt »very nice». Värden sjelf, Mr L., strålar öfver hela anletet och nickar åt mig, som ville han säga: »Har ni maken till den i Sverige?» Också, när James ytterligare bjudit på ett par stycken af ungefär samma art, beder Mr L. mig sjunga. Jag går fram till pianot, en af de unga dameriia erbjuder sig att accompagnera, och som jag känner till några engelska stycken, hvilka jag redan förut sjungit hos Mr L., anser jag lämpligast att börja med ett sådant. Det stycke jag valde var en gammal välkänd engelsk sång af den mera sentimentala arten. Jag börjar mitt solo i all stillhet, men innan jag hunnit mer än några få toner, finner jag vid min sida en af de främmande herrarne stämmande i helt obesväradt; och strax efter dyker den andre upp på motsatta sidan och sjunger med lifligt intresse och mycket allvar oktaven under. Jag tittar på de båda herrarne, men de låta sig ej bekomma, och jag hinner knappt förarga mig häröfver, då jag plötsligt hör en tredje tätt bakom mig, som ljudligt och med omsorg hvisslar melodien. Jag vänder mig om: det är unge James. Nu borde jag väl ha blifvit alldeles förtviflad och genast af brutit; men lyckligtvis var jag ej utan all erfarenhet af dylikt, och då jag nu tillika ser mina med-hjelpares och åhörares lugna ansigten, i hvilka det tydligaste »all right» står att läsa, finner jag att jag måste hålla god min, och sträfvar derföre blott med en viss prioritetens rätt att öfverrösta de andre, så godt jag förmår. Detta visar sig ock vara till en viss grad nödvändigt, ty mina sångbiträden äro båda något sväfvande i tonen och något oklara i halsen; då jag deremot till unge James’ heder måste säga, att han hvisslade mycket rent, klart och bestämdt. Vår lilla nätta »ensemble» accompagneras på pianot hela tiden med synbart intresse af den unga damen, som tyckes finna allt i sin ordning. När stycket ändtligen är slut, efter att på begäran ha sjungits da capo, känner jag mig dock, oaktadt damernas bifall, icke uppmuntrad att fortsätta på samma sätt utan frågar värden högt, om han önskar höra en svensk sång. »Ja, låt oss höra några af edra svenska nationalmelodier», svarar han vänligt, och samma önskan uttrycker äfven värdinnan. Visserligen har jag redan förut erfarit, att mina kära svenska sånger ej äro mycket i familjens smak, men jag får nu åtminstone sjunga ensam, och dessutom, hvem vet? kanske skola de ändå göra lycka hos de främmande herrarne och damerna, Vw, 1877. 19