234 manser öppna för engelsmännen en obekant lyrisk verld, som de ej förstå, som förefaller dem tungsint och frånstötande. Ja, jag hörde mina engelska vänner stundom med ett visst förnämt deltagande beklaga att våra svenska nationalmelodier voro så underlägsna de engelska. Jag lemnar åt herrar psykologer, n. b. nationalpsykologer, att vidare redogöra för de djupare orsakerna till de små fenomen jag nu framlagt. Jag kan här ej underlåta att i förbigående omnämna ett faktum, hvilket måste synas oss svenskar rätt egendomligt. När hos oss en sång (eller rättare sångmelodi) är i den mening »populär», att den är känd och sjungen inom alla samhällsklasser, så har gången i dess historia som bekant vanligen varit den, att den börjat sitt lif i salongen och derifrån så småningom nedstigit till gatan och positivet. I England åter är det tvärtom. Sången börjar merendels sitt lif i en Harpofröjds-sal (the musi-chall) eller på gata nvid positivet, och när den der blifvit rätt mycket sjungen, spelad och hvisslad, stiger den först upp i salongen, äfven i den finaste salong; — och der uppbäres den just i sin redan vunna egenskap af »populär song», den må för öfrigt vara hur god eller hur usel som helst. Denna väg hade komiska sånger och sentimentala »ballads», som man hör i hvarje »drawing-room» i London, till stor del gått. Andra sånger än engelska hörde jag ej mycket inom familjerna, och när sådana stundom förekommo der, var det nästan alltid italienska, sällan franska, aldrig tyska. (Jag träffade aldrig någon engelsman, som sjöng Schubert eller Schumann.) Och italienska tycktes man sjunga med samma nöje om man begrep orden eller icke. Äfven för modern italiensk musik öfver hufvud synas engelsmännen ha stor förkärlek; från deras salongspianon hörde jag nästan ingenting annat. Också hvimlar det i London som bekant af italienske musici, sånglärare och kompositörer. Jag tilltror mig visserligen ej att fälla ett allmänt omdöme, — men säkert är att om min ärade läsare frågar mig i förtroende hvad 'jag efter allt detta tänker om engelsmännen såsom musikalisk nation (såsom sådan har den ju ofta blifvit prisad, synnerligen af engelsmännen sjelfva), då svarar jag uppriktigt på grund af egen erfa-Tenhet och andras sammanstämmande intyg, att jag anser dem såsom den mest musikidkande och minst musikaliska nation i hela den civiliserade verlden. Ingenstädes hör man kanske så mycket musik i hemmen — men ingenstädes äro väl ock anspråken både på komposition och utförande så små, så primitiva. Härmed har jag dock ingalunda velat uttala något hårdt eller bitande omdöme. Tvärtom